Jag läser Micaela Favillas senaste mellanålderbok ”Önska fritt” och associerar till författaren Stig Johanssons mer än välbekanta, närmast slitna, kortdikt ”Förlusten”: ”Alla dessa dagar som kom och gick/ inte visste jag att de var livet”. Alla dessa trivialiteter som bussköer, tvättstugan och vardagsgnabbet, som transponerat till mellanstadielivet handlar om matkön, borttappade gympakläder och tilltrasslade kompisrelationer. De vardagar vi känner in på bara huden, men som vi ändå glömmer bort snabbare än vi skulle önska. För inte visste väl vi att de var livet.
Möjligen är det så att författaren Micaela Favilla ändå har ett särskilt gott minne, och/eller en närmast taktil närhet till den tillvaro som spänner bågen mellan barndom och tonår. I en rad mellanåldersböcker, bland annat ”Hjärtat i källaren” som recenserades på dessa sidor av Lotta Olsson (18/3 2023) är identifikationen påtaglig.
Nya boken ”Önska fritt” saknar dock helt det skräckhumoristiska anslaget från ”Hjärtat i källaren”. ”Önska fritt” bjuder istället på ett lättsamt flöde vardagsrealism där huvudpersonen Idris känner sig som den mest pinsamma i världen. Ständigt hukar han för att inte riskera klasskompisarnas sneda flin, ser upp till den av ”alla” tillbedda Angelica och hänger med sin bästis Enzo, killen som samlar på suddgummiskrufs och konstant är förälskad.
Men det händer sig ändå att en vardag kan få guldkant. Just så blir det när 5C får en ny klasskamrat, Irma. Det visar sig nämligen att hon kanske är en ännu mer pinsam person än Idris. Hon tappar saker, allt möjligt inklusive hela matbrickan med potatisbullar och lingonsylt. Så visst är det skönt med en olyckssyster, särskilt som denna tjej visar sig kunna skaka av pinsamheterna lika snabbt som en hund ruskar av vatten efter kallbad. Tappade, so what? Och det är väl det som gäller: den med en riktigt grundmurad självkänsla orkar klara både sig själv och sända goda vibbar till omgivningen.
Micaela Favilla beskriver vardagen, den som är så generell och lättglömd. Det är livet i skolan och hemma. Det är en lång rad kompisar – personer som bara blir namn och inte lägger mycket till berättelsen. Det snuddar vid början till en fling mellan Idris mamma och Irmas pappa… och? Mikaela Favilla skildrar ett pågående nu, snarare än gestaltar det. Jag tänker: rensa, låt något skapa ett riktigt avtryck, fördjupa, låt inte berättelsen bara rinna vidare, låt den få stanna upp. Det är ju faktiskt det som är livet. När jag önskar fritt alltså.
Läs mer av DN:s barnboksbevakning här
