I ”Nedstörtad ängel” skriver PO Enquist:
”Den kortaste definition jag vet av vad det är att vara människa: rätten att längta efter att upphöra.”
Det är den sorgligaste definition jag vet av vad det är att vara människa. Han kan ha rätt, men jag önskar att den kortaste hade varit den ljusaste.
En annan definition av att vara människa är att någon eller flera gånger i livet möta andra människors dödslängtan. I Miriam Toews roman ”Mina futtiga små sorger” har huvudpersonen och berättaren Yolandi en älskad storasyster som egentligen aldrig har trivts med att finnas till. Elfriede är en vacker konsertpianist och Yolandi en kaosbenägen författare; två intensivt förbundna kvinnor med en egen värld av litterära citat och barndomsminnen från ett liv bland oförsonliga mennoniter.
I romanens nutid är systrarna von Riesen närmare 50 än 40 och storasyster Elfriede har gjort ett av sina försök och blivit inlagd, både för den sargade kroppens och det dödslängtande psykets skull. De bär på en ”självmordsgen”, säger Yolandi i romanen, och syftar på att systrarnas far tog livet av sig.
Kanadensiska Miriam Toews blev känd för svenska läsare genom romanen ”Kvinnor som pratar”. Den kom ut i Kanada 2018, fyra år efter ”Mina futtiga små sorger”, och handlar om våldtäkter i en mennonitkoloni i Bolivia. Toews är själv uppvuxen i denna stränga protestantiska kyrka; även hon har förlorat en far och en syster i självmord.
Och på sätt och vis är det vad romanen handlar om: att vara den som överlever andras död, att gå vilse i sjukhuskulvertar, att bryta ihop på sjukhusparkeringar, att kriga med vårdpersonal, att vädja, att hoppas – bara för att förr eller senare bli besegrad av döden.
Toews skriver sin berättelse i en mångordig, närmast frejdig stil och jag tror inte att någon kunde ha översatt bättre än Erik Andersson. Yolandi är en medelålders slampa – bara hennes suicidala syster kan strängt och tröstande förklara varför sådana ord är gamla mennonitiska rester som hon ska släppa. Hon har gift sig och skilt sig, hon har inga pengar, men framstår som en i själen fri människa, vars enda boja är den stora kärleken till Elfriede.
Romanen är full av den sorts enkla äventyr som en rolig och liksom medfött upprorisk kvinna kan hamna i: fall i isbacke, oförmåga att hålla koll på tonårsbarn, sms från och till ex-män. Allt detta lilla kaos blir en kärleksförklaring till livet och till det mänskliga gyttret, det är själva kontrasten till Elfriedes bortvändhet och skräck.
Men romanen blir också ganska formlös av den snackiga och vagt redigerade vardagligheten. Sorg kan uttryckas i precis vilket tonläge som helst, men det tar minst halva boken innan något i textens andning börjar fungera. Då framstår självmordsbenägenheten som det mindre ämnet och kärleken i familjen von Riesen som det större. Den kärleken känns – det är ett fint litet gäng mennonitiska avfällingar som gestaltas, som tycks svara på döden med ännu mer kärlek.
Varför all denna närhet inte kan smitta Elfriede med livsvilja besvaras inte. Det är också den fråga som skiljer de levande från de döda och de dödsvilliga. PO Enquist ställer en annan fråga efter sin definition av människan och dödslängtan: ”Ett slags gräns?”
Det är inte helt klart vad Enquist menar, men mellan dem som försöker hålla liv i en människa och människan som vänder sig bort från livet finns i alla fall den där fasansfulla gränsen.
Läs fler texter av Malin Ullgren och läs fler bokrecensioner