Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Roman
Kathrine Nedrejord
”Sameproblemet”
Övers. Helena Fagertun
Tranan, 408 sidor
Det ryms många berättelser i Kathrine Nedrejords roman ”Sameproblemet”. Titeln väcker förväntningar på idéroman och kampskrift, de infrias också, men första meningen i boken vittnar om identitetskris: ”Jag har tappat greppet om den jag var.” Den som talar heter Marie Engmo, hon bor i Paris med fransk man och en dotter på några månader när hon nås av budet om sin mormors död. Så måste hon åka till Sápmi för första gången på många år.
Resan hem till byn väcker minnen och tankar och i flygstolen påbörjas en uppväxtskildring som efter hand låter Marie få grepp om vem hon är. En flicka som gick i skola på den tiden då samer fick stå ut med såväl fysiska som språkliga övergrepp. I Norge var hon ”fjällfinne” eller ”lapp” och i kraft av sin längd och sitt ljusa hår ändå ”fin” nog att gå hem hos pojkarna. I Frankrike är hon skandinav, exotisk ja, men inte mer än andra nordbor.
En tredje berättelse handlar om att bli författare, att hitta sin form och sitt ämne efter många år av journalistiskt skrivande om andra minoriteter än just den egna. I bakgrunden finns, nämnd men aldrig sedd, en förläggare som vill ha hennes text, den som handlar om henne själv.
Dessa olika romaner i romanen återkommer som varv i ett nystan, kors och tvärs om varandra. Mormoderns liv vecklas ut och hennes erfarenheter speglas i Maries egna. Däremellan finns långa partier om Norges (och Finlands och Sveriges) behandling av samer.
Norska staten har inte behövt höja rösten, tvångssterilisera eller slå ihjäl för att nå sitt mål: att utplåna den samiska kulturen
Jag har nog aldrig läst en så furiös och förtvivlad vidräkning med det civiliserade, lågmälda och självgoda förtryck en nation kan utöva mot sina minoriteter. Norska staten har inte behövt höja rösten, tvångssterilisera eller slå ihjäl för att nå sitt mål: att utplåna den samiska kulturen, förbjuda språket, förnorska namnen och skriva om historien om vem som först befolkade landet. Det har räckt med stortingsbeslut och myndighetsutövning.
Många minoriteter kan känna igen sig, även i abstrakta termer som ”revitalisering”, när dagens samer klär sig i den kolt deras förfäder tvingades gömma. Marie for till Paris för att slippa brottas med sin identitet, nu kommer hon tillbaka till ett delvis annat Norge och ett annat Sápmi, men vreden har inte slocknat, den får tvärtom nytt syre.
Det är något så medryckande impulsivt och framvällande över den här romanen. Dialoger växlar med inre monologer, berättaren repar och repar upp, händelser och formuleringar återkommer, en kärlekshistoria får allt tydligare konturer, men döljer in i det sista hemligheter. Maries möten med sina många släktingar föranleder nya berättelser, men påminner henne också ständigt om att hon är gäst i den verklighet hon en gång lämnat och nästan aldrig besökt.
Det är helt enkelt omöjligt att inte driva med i forsen av känslor, minnen, insikter och utbrott. Den omedelbara, ocensurerade stilen och den otyglade språkliga energin är förstås helt medvetna, adekvata uttryck för den förvandling huvudpersonen genomgår – och den liknar en explosion.
Ska hennes dotter inte få bli en del av det goda i det samiska bara för att hon själv har plågats av majoritetssamhällets fördomar och förtryck?
Återkomsten tvingar Marie till en mer komplex berättelse än den hon tidigare konstruerat om sig själv och familjen. Nu ser hon motsättningarna inom den samiska befolkningen, mellan de som lever vid hav och de som lever vid älv, mellan de som har ren och de som inte har. Hon ser också sammanhållningen, den självklara släktkänslan, och det dåliga samvetet urholkar hennes beslutsamma bejakande av exilen. Ska hennes dotter inte få bli en del av det goda i det samiska bara för att hon själv har plågats av majoritetssamhällets fördomar och förtryck?
Att läsa ”Sameproblemet” är att dras in i ett pågående samtal mellan en talare och en lyssnare. Problemformuleringsprivilegiet ligger hos minoriteten, för en gångs skull är det inte norska staten, norrmännen eller för den delen svenskarna som sätter dagordningen – här talar vi inte tyst, här höjer någon rösten för att höras. Och det personliga är politiskt, de egna erfarenheterna hänger oupplösligt samman med de villkor samhället har satt upp.
De innebär också att jag som läsare kastas mellan ytterligheter, ena ögonblicket medlem i Maries stora, varma familj, nästa stund på den anklagade majoritetens bänk. Det är ingen dålig läsarposition och i Helena Fagertuns fina tolkning har Kathrine Nedrejords språk kraft och bredd nog att skapa en känsla av oavvislighet: det går inte att värja sig mot all den uppfordran till inlevelse som finns i stilen. Det är bara de här och var inflikade tankarna på förläggaren i Paris som känns konstruerade, men de försvinner lyckligtvis i helheten, och i den bultar ett levande hjärta.
Läs fler texter av Ingrid Elam och fler recensioner av aktuella böcker
