Under båda sina presidentvalskampanjer tog Donald Trump starkt avstånd från de ”ändlösa krigen” och kritiserade de inhemska ”krigshetsare och globalister” som han menade bar skulden för dem. I en kampanjvideo inför fjolårets val skröt han med att vara den ende presidenten på generationer som inte hade startat ett krig. En fridens man som förtjänade att omväljas och få fredspriset.
Efter bombningarna av de iranska kärnenergianläggningarna lär det inte bli någon prisceremoni i Oslo. Trumps kampanjretorik visade sig bara vara pladder. Med USA som aktiv deltagare på Israels sida kvarstår hotet om ett utvidgat krig i en redan våldsdrabbad region. Inom loppet av ett halvår har hans administration därmed igångsatt två omfattande attacker, dels mot politiska motståndare och immigranter på hemmaplan, dels mot en av USA:s främsta fiender utomlands. Det förra var han tydlig med under valrörelsen. Att han skulle anfalla Iran och ställa territoriella krav på Grönland, Kanada och Panama mörkade han.
Trumps aparta agerande tyder på att han improviserar och saknar plan för fortsättningen. Kanske nöjer han sig med att ha statuerat ett exempel. Men Iran är en tung antagonist som via motattacker av det slag vi såg i Qatar kan dra in supermakten i en långvarig konflikt. För att undvika fiaskon liknande de i Afghanistan och Irak fordras nu beslutsfattare med gott omdöme, kunskaper och kompetens. Just de egenskaperna är bristvaror bland de ledande makthavarna i dagens Washington.
Vad vi ser är ett gäng amatörer i ett läge som skriker efter professionella medarbetare
Efter att i flera år ha följt Trump och hans närmaste rådgivare har jag svårt att tänka mig en grupp med sämre förutsättningar att hantera en akut kris. Försvarsminister Pete Hegseth är mest känd som programledare på Fox News och har hittills ägnat mycket tid åt att utrota alla yttringar av den påstådda ”wokeismen” inom försvaret. Tulsi Gabbard, chefen för den nationella underrättelsetjänsten, har trots ett magert cv lyckats göra karriär som säkerhetsexpert. Hon har även visat sympatier för Putins Ryssland, Syriens al-Assad och tonat ner riskerna med Irans kärnvapenprogram. Efter bannor från högste chefen fick hon snabbt rätta in sig i ledet.
Kristi Noem, ministern för inrikes säkerhet, har än mindre erfarenhet och vägrade nyligen svara på frågor i ett hett kongressförhör. Hon hade ingen aning om vad uttrycket habeas corpus betyder, principen att en frihetsberövad person måste få veta vad hen anklagas för. Vad vi ser är ett gäng amatörer i ett läge som skriker efter professionella medarbetare. Säkert finns det experter inom UD som minns gisslankrisen i Teheran 1979–81 och kanske också följderna av statskuppen i Iran 1953, då premiärminister Mohammad Mosaddegh avsattes med aktiv hjälp av CIA och brittiska MI6. Men de har inte Trumps öra.
En slutsats av Trumps första mandatperiod är att han visat sig särskilt benägen att ljuga i krislägen. Han ljög sig igenom de två riksrätterna och de olika åtalen liksom under Muellerutredningen om den ryska inblandningen i valet 2016. När han tre år senare meddelade att amerikanska specialstyrkor hade dödat IS-ledaren al-Baghdadi nöjde han sig inte med att uppge tillgängliga fakta om händelsen utan dramatiserade och överdrev för effektens skull. Därför ska man vara ytterst skeptisk till hans påstående om att de iranska kärnanläggningarna blev ”totalt utplånade”. Lika oklart är det om den plötsligt proklamerade vapenvilan har några utsikter att lyckas.
En regimförändring måste initieras inifrån, av iranierna själva
Bilden av Trump som en mästerförhandlare, som han själv flitigt odlat, står och faller med hur konflikten slutar. För honom handlar utrikespolitik inte om sofistikerade strategier utan om hans personliga relationer till andra världsledare. Han inbillar sig kunna lösa alla problem genom att ensam tala med, eller vid behov hota, motparten. Men affärslivets regler fungerar sällan i politiken. Det krävdes att sex stormakter, däribland Kina, Ryssland och USA, förhandlade i åratal med Iran innan det viktiga kärnenergiavtalet JCPOA kunde ingås 2015.
Här döljer sig en viktig förklaring till den katastrofala utvecklingen i dagens Mellanöstern. JCPOA-avtalet var inte perfekt i alla delar, men om det fortsatt varit i kraft skulle vi knappast ha fått den upptrappning av konflikten som just har skett. Trumps beslut 2018 att dra USA ur detta avtal framstår i backspegeln som ett av hans största misstag.
Iran har en av världens mest vedervärdiga regimer. Dess brutala förtryck av den inhemska befolkningen och stöd till utländska terrorister är väl belagda. Men en regimförändring måste initieras inifrån, av iranierna själva. Vi kan inte ha en världsordning där stormakterna ensidigt agerar som de behagar utan stöd i internationell rätt.
Läs mer:
Ali Esbati: Bombningarna av Iran väcker mina tidigaste minnen till liv
Niklas Ekdal: Nu har de iranska mullorna uppenbara skäl att skaffa atombomber
