Rädslan har varit Donald Trumps följeslagare ända sedan han 1971 övertog posten som vd i faderns fastighetsbolag. I kärva förhandlingar använde han ofta rädslan som vapen och tog i slutskedet fram trumfkortet, ett foto på sin nära vän och mentor Roy Cohn. I hotfull ton brukade han fråga den trilskande motparten: ”Vem vill du hellre göra upp med, mig eller honom?” Vid anblicken av den allmänt fruktade maffiaadvokaten vek flertalet ner sig och accepterade Trumps krav.
Rädslan kan vara ett verksamt vapen också i politiken, vilket Trump är högst medveten om. I en frispråkig intervju med journalisten Bob Woodward i boken ”Fear” från 2018 menade han att verklig makt bygger på rädsla, och att allt handlar om att visa styrka och aggressivitet gentemot de gemena fienderna. Det är den insikten som vi har sett honom praktisera under inledningen av hans andra presidentperiod, från massavskedandena av anställda i statsförvaltningen över attackerna mot ledande universitet och advokatfirmor till deportationerna av papperslösa invandrare. Tumult och tårar uppstår varhelst hans underhuggare far fram.
Trumps svar på kriser följer alltid samma mall. Han älskar att framstå som den tuffaste sheriffen i stan och låter agerandet beledsagas av stenhård retorik ämnad att skrämma och skämma. Ingen smädelse är för låg för att ligga oanvänd mot omgivningens antagonister. Så var det när han inskred mot de landsomfattande protesterna mot polisvåldet efter mordet på George Floyd i maj 2020, och så är det nu när han överreagerat genom att sätta in federala trupper mot sporadiska demonstrationer i Los Angeles och andra städer. Agerandet går hem i breda kretsar, särskilt bland de högerextremister och vit makt-anhängare han sedan länge kurtiserar och som fått ett uppsving i den omvända metoo-era vi numera lever i.
Hotet om repressalier är också det som håller presidentens partivänner i schack. De vet att minsta negativa ord kommer att mötas av en offentlig avbasning och därefter av en våg av hat och hot från Magarörelsens arga vapendragare. Två republikaner som trots det vågat yppa kritik mot hans politik är senatorerna Mitt Romney och Lisa Murkowski. Inför presidentvalet i fjol talade den numera avgångne Romney öppet om sin oro för sin och familjens säkerhet om Trump skulle omväljas. När Murkowski nyligen tillfrågades hur hon bemötte människors rädsla svarade hon: ”Vi är alla rädda.” Hon vittnade om personer som med tårar i ögonen beskrivit hur de prompt hade avskedats från sina jobb och inte vågat höja rösten av fruktan för hämndaktioner.
Inte bara kritiker och politiska motståndare lever farligt i Trumps Amerika. Minst ett dussin federala domare som gått emot presidentens dekret har utsatts för omfattande hot och trakasserier, något som även drabbat deras barn och andra närstående. Ett flertal domare har för dyra pengar fått förbättra sin säkerhet genom att installera kameror och annan skyddsutrustning i hemmen. De litar inte längre på att US Marshals Service, den federala myndighet som ska skydda domstolarna och deras personal, förmår göra sitt jobb.
Förra lördagens stora militärparad i Washington var ytterligare ett sätt för Trump att demonstrera dominans, ett av hans favoritord. Att åsynen av militärer och stridsvagnar på huvudstadens gator för tankarna till parader i auktoritära länder bekommer honom inte det minsta. Inte heller vetskapen om att han under sin första mandatperiod kallade stupade soldater för ”förlorare” och ”parasiter” och dömde ut den samlade militärledningen som en skara odugliga ”idioter och barnungar”. Förre stabschefen John Kelly har dessutom berättat att Trump vid ett tillfälle inte ville uppträda i närvaro av soldater med amputerade lemmar eftersom det skulle se illa ut för honom själv.
Nu, när han fått för sig att använda enheter ur krigsmakten som stöd för sin maktutövning, låtsas han hylla trupperna samtidigt som utkommenderade förband fortsätter att jaga papperslösa immigranter och andra i hans ögon suspekta individer. Så långt har det gått att även den amerikanska militären, en av landets absoluta nyckelinstitutioner, tvingas vika ner sig när presidenten insisterar på att visa vem som bestämmer.
Läs mer:
Sanna Torén Björling: Nu gör många amerikaner allt för att ligga lågt
