Nutidens amerikanska höger drömmer sig gärna tillbaka till 1950-talet. Då var världen gripbar och USA den obestridda supermakten. Ekonomiskt, politiskt och populärkulturellt var den amerikanska dominansen enorm. Inom filmen och den tidiga televisionen rådde strikta regler för hur länge en kyss fick vara och vilka kroppsdelar som i moralens namn måste skylas. Minoriteterna visste sina platser i hierarkin, och kvinnorna arbetade vanligen i hemmen. De vita männen styrde enväldigt i näringslivet, politiken och byråkratin, precis som det ska vara enligt Donald Trump och dagens MAGA-rörelse.
1950-talet var också decenniet då dissidenterna levde farligt. Den 9 februari 1950, i kalla krigets upptakt och på Abraham Lincolns födelsedag, höll senator Joe McCarthy ett spektakulärt tal inför en republikansk kvinnoklubb i West Virginia. Talet utgjorde en omtuggning av gamla republikanska anklagelser mot Demokraterna för kommunistisk infiltration i den federala regeringen. McCarthy sade sig ha en namnlista med några hundra kommunister som arbetade i UD. Utrikesminister Dean Acheson var införstådd med detta, påstod han, och således skyldig till förräderi.
Uppgifterna slogs upp stort i pressen och gjorde den dittills obskyre senatorn nationellt känd. McCarthy skapade på intet sätt antikommunismen, som i USA:s fall går tillbaka till perioden efter ryska revolutionen 1917. Men han råkade ta upp temat under en speciell era, gynnsam för konspirationstänkande och allmän antiradikalism. När korståget inleddes hade Demokraterna haft den exekutiva och legislativa makten i nära tjugo år. Under den tiden hann pendeln svänga från New Deal-erans liberalism och statsinterventionism till efterkrigsårens konservativa backlash och förnyade tro på de fria marknadskrafterna.
Utrikespolitiskt hade fienden skiftat från fascismen till kommunismen. Händelser som de kinesiska kommunisternas maktövertagande1949, Sovjetunionens första atombomb, spiondomarna mot makarna Rosenberg och Koreakrigets utbrott 1950 fick högergrupper inom och utom det republikanska partiet att harkla struparna. Den publicitetshungrige McCarthy blev deras främsta språkrör. Journalisterna förmedlade villigt hans anklagelser, ofta utan att syna dem.
Inte många politiker har namngett en hel era och fått en ”ism” uppkallad efter sig. Det är ett skäl till varför historikerna fortsatt ägnar uppmärksamhet åt McCarthy
McCarthy kom inte att stanna särskilt många år i strålkastarljuset, men det inflytande han utövade under sin storhetstid var kolossalt. Som Richard Rovere, en av senatorns biografer, har uttryckt det höll han två presidenter ”i fångenskap” under sin makts dagar. Från 1950 och fram till slutet av 1954 kunde varken Harry Truman eller Dwight Eisenhower agera i utrikes- eller säkerhetspolitiska frågor utan att väga effekterna av besluten mot McCarthy och dennes anhängare.
Inte många politiker har namngett en hel era och fått en ”ism” uppkallad efter sig. Det är ett skäl till varför historikerna fortsatt ägnar uppmärksamhet åt McCarthy. En bok som fortfarande står sig är Ellen Schreckers ”Many are the crimes”, oaktat att den utkom för över ett kvartssekel sedan. Hon hävdar att McCarthyismen utgjorde den längsta och mest omfattande vågen av politisk repression i amerikansk historia. Tiotusentals människor drabbades, merparten vanliga civila men även celebriteter som den svarte sångaren Paul Robeson och anställda inom förvaltningen och nöjesindustrin. Åtskilliga av dem fick sina liv och karriärer ödelagda när McCarthy med hjälp av FBI och andra statsorgan gick till storms mot de oönskade.
Kommunister och andra radikaler utmålades som ett gigantiskt hot mot nationens säkerhet, ja mot dess själva existens. Senare forskning har visat att hotbilden var måttlöst överdriven, och att president Truman inte trodde på den. Trots det infördes redan 1947 ett särskilt ”lojalitetsprogram” för att identifiera kommunister i statlig tjänst. Programmet var så effektivt att knappt en enda kommunist fanns kvar i den federala byråkratin när McCarthys karriär tog fart. Hetsjakten på oliktänkande var sålunda ”onödig”, fastslår Schrecker salomoniskt.
Vad nutida forskning också visar är att inte så få amerikanska kommunister, såväl partimedlemmar som sympatisörer, aktivt spionerade för Sovjets räkning både före och under andra världskriget. Det mest uppmärksammade fallet gällde paret Ethel och Julius Rosenberg, som 1953 avrättades för att ha överlämnat militära topphemligheter till fienden. Dokument i FBI:s och KGB:s arkiv avslöjar att Julius hade en ledande roll i ett avancerat inhemskt spionnät, men även att åklagarnas bevis mot hustrun var svaga. Domen mot henne var troligen ett justitiemord.
I likhet med Schrecker hävdar Risen att McCarthy mestadels jagade ”spöken från det förflutna”
Den senast utkomna boken i ämnet är New York Times-journalisten Clay Risens läsvärda ”Red scare. Blacklists, McCarthyism, and the making of modern America” (Scribner). I en serie kapitel går Risen igenom jakten på radikaler efter första världskriget, reaktionen mot New Deal, kongressförhören om ”oamerikansk verksamhet”, spionaffärerna, svartlistningen av aktörer i Hollywood, kampanjen mot Robert Oppenheimer (som fick sin säkerhetsprövning återkallad) och McCarthys uppgång och fall. Innehållsligt känns det mesta igen, men Risen har ett sällsynt driv i berättandet och en förmåga att levandegöra enskilda människoöden.
I likhet med Schrecker hävdar Risen att McCarthy mestadels jagade ”spöken från det förflutna”. Därtill beskriver han jakten som ett återkommande kulturkrig, utgående från uråldriga konspirationsteorier som aldrig tycks försvinna. Han citerar en passage i Albert Camus roman ”Pesten” där det heter att bacillerna ”kan ligga vilande i åratal i möbler och linneskåp”, bidande sin tid och ständigt beredda att väckas till liv igen. Så har med besked skett i vår egen tid.
Risen noterar släktskapet mellan McCarthyismen och dagens ”hårda höger”, men avstår från att dra några paralleller. I stället överlåter han åt läsaren att göra det. Jag tar honom på orden och skissar några uppenbara likheter och en stor olikhet. En likhet är att repressionen både då och nu ägde rum i samband med ett ideologiskt skifte, i det senare fallet den snabba förändringen från ett fokus på klimatpolitiken och metoo-rörelsen till dagens misogyni, xenofobi, inskränkningar av individuella rättigheter och förnyade satsning på fossilindustrin.
En annan likhet är demoniseringen av motståndarna, både de inhemska och utländska, och användningen av den federala statens mest potenta institutioner för att komma åt dem. Attackerna mot anställda inom utbildningssektorn är ett av många exempel. Schrecker återger i sin bok en enkät från 1955 som visar att nära hälften av universitetslärarna fruktade att bli av med sina jobb. Dagens häxjakt är mycket värre, konstaterar hon i en färsk kommentar. McCarthy fokuserade på politisk aktivism i det förflutna medan dagens breda anstormning ”berör nästan varje aspekt av den högre utbildningen” (The Nation 3/4).
Ännu en likhet är de förödande effekterna på den politiska kulturen. McCarthyismen ledde inte bara till en klappjakt på enskilda individer utan också till ett förkrympt debattklimat och en utbredd självcensur bland landets kulturarbetare. Samma iskyla, inbäddad i en tydlig rädsla, ser vi breda ut sig i dagens amerikanska offentlighet. Trump är ingen tänkare, men han inser hur effektiv rädslan kan vara som politiskt vapen. Av sin mångårige maffiaadvokat Roy Cohn lärde han sig att verklig makt handlar om att skapa rädsla, att ständigt gå till motangrepp och att aldrig medge ett misstag. Cohn visste vad han talade om efter flera år som McCarthys chefsjurist.
Den största skillnaden är att dagens repressiva våg leds av en statschef som med stöd av hela sin administration och sitt parti har kongressen på sin sida och inte nämnvärt behöver bekymra sig om Högsta domstolen, vars majoritet i fjol beslutade att presidenten är immun mot alla handlingar som utförs i tjänsten. Maktdelningssystemet som vi känner det sedan snart 250 år tillbaka fungerar därmed inte, det är obsolet. Därför är den otyglade Trumpismen potentiellt farligare och kan ställa till med betydligt större skada än vad McCarthyismen någonsin gjorde.
Om Trumps tullkrig orsakar en djup lågkonjunktur kommer det rimligen att sätta avtryck i opinionen
Efter Eisenhowers valseger 1952 fortsatte McCarthy oförtrutet jakten på ”de röda”. När han gav sig på en gammal konservativ institution som armén hade merparten av hans kolleger fått nog. Arméförhören resulterade i att en majoritet uttalade sitt fördömande av honom, inklusive knappt hälften av de 48 republikanska senatorerna. Därefter var hans karriär i praktiken över. Han avled svårt alkoholiserad i början av maj 1957, just lagom för att komma med i sjunyheterna den dagen.
Finns någon motsvarande brytpunkt för nutidens republikaner, något uttalande eller åtgärd av deras president som kan få dem att resa sig och ropa enough is enough? Hittills har vi inte sett det trots två riksrätter, ett otal skandaler och åtalspunkter. Om Trumps tullkrig orsakar en djup lågkonjunktur kommer det rimligen att sätta avtryck i opinionen. Men så länge inte kärnväljarna sviker lär han behålla stödet av en partielit som inser att deras ledare är en charlatan, men som är alltför feg för att öppet säga det.
Läs mer:
Putins extremism motiveras av historien
Så blev Amazons Jeff Bezos Trumps hantlangare
