Vintern 2022 tog den franske presidenten på sig en huvudroll i de, som det skulle visa sig, fruktlösa försöken att hindra Ryssland från att invadera Ukraina. Emmanuel Macron reste i all hast till Moskva, placerades vid kortsidan av ett sex meter långt bord, ignorerades på det mest uppenbara vis av den ryske värden – och han gav inte upp.
Efter starten på den fullskaliga invasionen den 24 februari 2022 fortsatte han sina samtal med Putin. Gång efter annan ringde han till ryssen, som antagligen log i mjugg varje gång han hörde den franska brytningen skorra i telefonen.
Macron motiverade samtalen med att han länge trodde att det skulle gå att tala Putin till rätta. Ett annat skäl var att man i Paris fruktade att konflikten skulle eskalera och dra in hela Nato i kriget.
Det blev så många samtal, i så många timmar, att till och med DN:s utsände i Paris tappade räkningen på hur många ”Macron har talat med Putin”-notiser som publicerades i tidningen. Macron fick kritik för sina ansträngningar av andra europeiska ledare – inte minst av regeringar i Östeuropa – vilka menade att det enda som kunde avskräcka Putin var betydligt mer militärt stöd till Ukraina.
Till slut gav Macron upp sina försök. Det sista samtalet hölls i september 2022.
Sedan dess har telefonlinjen varit död.
Fram till i tisdags, vill säga.
I den officiella kommunikén från Elyséepalatset framgår att det drygt två timmar långa samtalet mellan ledarna rörde sig om utvecklingen i Iran och i Ukraina. Macron insisterade på att Putin har ett särskilt ansvar för Iran, eftersom Ryssland är permanent medlem i FN:s säkerhetsråd – och bad ryssen agera för att se till att den iranska regimen samarbetar fullt ut med FN:s atomenergiorgan IAEA.
Det finns helt klart en oro i Paris. Vissa uppgifter tyder på att mycket av de omkring 400 kilo anrikat uran som ska ha förvarats i de iranska atomanläggningarna flyttats till andra, ännu okända platser, innan USA och Israel bombade dem.
På onsdagen kom också besked om att Iran formellt avbryter samarbetet med IAEA. Sannolikt gör fransk underrättelsetjänst bedömningen att Iran närmar sig ett beslut om att bygga de kärnvapen som Donald Trump och Benjamin Netanyahu sagt att de ville omöjliggöra med anfallen. Alternativt fruktar man nya anfall från USA:s och Israels sida.
Ryssland och Iran har ett strategiskt partnerskap, och Vladimir Putin är en av få internationella ledare som har ayatolla Khameneis öra. I det avseendet är det möjligen en rimlig tanke att försöka förmå honom att agera.
Vad gäller Ukraina är det betydligt svårare att se vad som fått Macron att lyfta luren. De så kallade fredssamtalen i Istanbul har inte lett till så mycket mer än det där numera ökända mötet vid det långsmala bordet i Moskva, vintern 2022.
Ukrainas armé har sedan flera månader tillbaka svårt att hålla den ryska anstormningen stången, rysk beskjutning med missiler och drönare terroriserar civilbefolkningen, och en större sommaroffensiv kan vara i antågande. I det läget borde Macron rimligen ha dragit lärdom av kritiken han fick för tre år sedan: att Putin inte i första hand lyssnar till sakliga argument, utan råstyrka.
Här kommer T-faktorn in i bilden. Den som numera inte kan uteslutas i någon utrikespolitisk kalkyl. T som i Trump.
Den amerikanske presidenten har inga skrupler vad gäller att tala med Vladimir Putin. Tvärtom talar han med honom ofta och gärna. Och om det finns en sak Emmanuel Macron avskyr så är det att bli betraktad som en birollsinnehavare. Sedan han klev in i Élyséepalatset i maj 2017 har han visat att han vill ta på sig en ledarroll i Europa, och helst även globalt.
Då kan man inte tyst stå bredvid och låta Trump sköta snacket med ryssen.
Problemet är bara hur det tolkas i Moskva.
”Den här gesten kommer inte att ses av Moskva som en utsträckt hand som är värd att ta, utan som ett tecken på svaghet och rädsla”, säger Tatiana Kastouéva-Jean, chef på avdelningen för Rysslandsstudier på Franska institutet för internationella relationer, till Le Monde.
Möjligen – och det i bästa fall – kan det här samtalet bidra till en nedtrappning av konflikten mellan USA, Israel och Iran.
Men vad gäller Ukraina och dess folk är det svårt att se hur det skulle ha hjälpt deras sak.
Läs mer:
Irans anrikade uran kan finnas kvar: ”Inte över”
Niklas Orrenius: Ryssland bombar brutalt – i skuggan av Irankrisen
Erik de la Reguera: Macron är den ende som inte kryper för Trump
