”Enligt FN-stadgan finns bara två möjliga slag av situationer där ett land får angripa ett annat militärt. Det första är i självförsvar – individuellt eller kollektivt … Det andra är när FN:s säkerhetsråd, med bas i artikel 42 i FN-stadgan, finner att militärt våld är nödvändigt ’för att upprätthålla eller återställa internationell fred och säkerhet’.”
De orden skrevs av en ung, talangfull människorättsadvokat i en opinionstext i The Guardian, den 17 mars 2003. Hans namn var Keir Starmer.
Några dagar senare inleddes den amerikanska invasionen av Irak. Brittiska soldater deltog, efter att Tony Blair gått med på att stötta USA:s president George W Bush i hans ”föregripande självförsvar” mot det som framställdes som ”ett omedelbart hot” från Irak.
Den unge Starmer var helt emot detta. Som jurist var han kritisk till att den brittiska regeringens sakkunniga inte tydligare avrådde från ett krig som han menade stred mot internationell rätt.
”Bristfälliga legala råd gör inte olagligt användande av våld lagligt”, skrev Starmer.
Han var inte ensam om sin kritik. En hel generation unga Labour-aktivister formades av Irakkriget. De såg Blairs beslut som skamligt, baserat på lögner om irakiska massförstörelsevapen och som ett svek mot det egna partiets värderingar om folkrätt, mänskliga rättigheter och en regelbaserad världsordning.
En parlamentarisk utredning om Irakkriget gav Starmer rätt på flera punkter 2016. I en kommentar skrev han då att det gällde att ”dra lärdom” av slutsatserna
Men nu kan Keir Starmer vara på väg att hamna i samma sits som Tony Blair.
Denna gång är det Iran som beskrivs som ett ”omedelbart hot” mot freden. Även den här gången saknas konkreta bevis för att landet utvecklat massförstörelsevapen. Iran har visserligen bevisligen ett kärnenergiprogram, och landet har anrikat uran betydligt mer än vad som behövs för civil drift. Banden till terrorstämplade rörelser som Hizbollah och Hamas är också tydliga, vilket gör att Israel hävdar att dess attacker mot Iran nu rör sig om ett slags ”föregripande självförsvar”.
Men förhandlingar pågick och FN:s atomenergiorgan IAEA har hållit kärnenergiprogrammet under uppsikt. Flera folkrättsexperter menar att den amerikanska attacken mot kärnanläggningarna är ett brott mot internationell rätt.
Frågan är om Keir Starmer kommer att göra som Tony Blair och stå ”skuldra mot skuldra” med Donald Trump – eller om han tar avstånd från detta krig, som han gjorde med Irakkriget.
Hittills har han gjort varken eller; kanske för att han hoppas att krisen ska blåsa över.
– Vi var inte inblandade. Vi fick veta om attacken i förväg, som man kan förvänta sig av en nära allierad, och vi har flyttat enheter till regionen för att kunna säkra våra intressen, vår personal och tillgångar, liksom, så klart, kunna bistå våra allierade, sade Keir Starmer i en intervju med Sky News på söndagen.
På frågan om vad han gör om USA utsätts för en iransk vedergällningsaktion och ber om understöd, svarade han:
– USA har nu tagit beslutet att minska hotet från det iranska kärnenergiprogrammet. Min position har hela tiden varit att det krävs en deeskalering och att alla behöver sätta sig ned vid bordet igen och prata. Det är fortsatt min inställning.
Men krigets larm har en tendens att överrösta orden.
Om Donald Trump kräver militärt stöd av sina allierade efter en iransk vedergällning, kan Keir Starmer ställas inför ett av sitt livs svåraste och viktigaste val.
Läs mer:
Michael Winiarski: Trumps vågspel kan påskynda en iransk atombomb
