Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Hela landet följde hennes kamp, tänkt att väcka uppmärksamhet kring klimatförändringar och avskogning. Tre dagar senare var hon i mål och fick personliga gratulationer av presidenten. Nationalikonen Wangari Mathaai, som 2004 tilldelades Nobels fredspris för sin kamp för att rädda Kenyas skogar, log nog i sin himmel.
Ett par veckor senare fick Truphena sitt certifikat från Guinness World of Records. Men knappt hade bläcket på papperet torkat förrän rekordet var hotat. I grannstaden Muranga skulle frikyrkopastorn Jimmy Irungu nu krama ett träd i hela 80 timmar, för att väcka uppmärksamhet kring cancer. I 79:e timmen kollapsade han och fick föras till sjukhus.
Knappt hade detta rekord svalnat förrän Stephen Gachanja skulle krama ett träd för att samla in pengar till sin sjuke bror. Och sedan fortsatte det. Hela Kenya tycktes ha startat det nya året som trädkramare. I byn Buuri fick en 62-åring som protesterade mot elefantinvasioner föras till sjukhus efter 90 timmar (nåja, en film som spreds senare avslöjade att han tagit en paus från trädkramandet för att röka en cigarett i ett obevakat ögonblick).
Dilemmat är att det med tiden krävs en allt längre arbetsinsats för att slå rekordet – samtidigt som uppmärksamheten stadigt sjunker när det går inflation i antal försök.
Snart krävdes 100 timmar – av en man som i staden Naivasha protesterade mot diskriminering av människor med missfärgade tänder.
I förra veckan rapporterade så en lokaltidning om en kvinna som gett sig på att krama ett träd i 48 timmar. Efter en timme gav hon upp och gick hem.
Kanske var det slutet på trenden. Eller så står det fortfarande kenyaner och kramar träd, bara att vi inte längre noterar det. Har det då ens hänt?
Läs mer:
När guldet är rekorddyrt kan Kenyas gruvarbetare tvingas bort
