Den stora Uhuru-parken i centrala Nairobi kommer att vara utgångspunkten för manifestationen. Demonstranterna planerar att lägga ned blommor och överlämna en protestlista utanför parlamentet, och om de gör detta ökar risken för konfrontation med kravallpolisen som är utkommenderade för att skydda lagstiftarna.
Den planerade manifestationen följer på flera veckor av oro i den kenyanska huvudstaden där en regeringskritisk bloggare misstänks ha mördats av poliser i ett häkte. Albert Ojwang greps efter att han i ett blogginlägg hade riktat kritik mot landets högsta polisledning. Han avled den 8 juni av skador som han ådrog sig i häktet. Polisens förklaring var att han stångat sitt eget huvud mot en vägg, men obduktionen visade att han dött av våld som bara kunde ha orsakats av någon annan.
I de omedelbara protester som först bröt ut, sköts en demonstrant i huvudet av polis på bara någon decimeters håll. Skottet var sannolikt en gummikula, annars hade han inte överlevt, men brutaliteten som dokumenterades av en pressfotograf har väckt starka reaktioner.
Missnöjet stannar dock inte vid polisens brutala metoder, det riktar sig även mot president William Ruto. Redan för ett år sedan, när demonstrationer mot skattehöjningar bröt ut, uppmanades han att avgå. Nu har kravet vuxit sig ännu starkare. Många demonstranter har tryckt upp tröjor med texten ”Ruck Futo”, där bara två begynnelsebokstäver behöver kastas om för att budskapet till presidenten ska gå hem.
Ruto är Kenyas president sedan 2022 men har varit aktiv i rikspolitiken under de senaste 20 åren. När han tillträdde var Kenya djupt skuldsatt efter tio års vidlyftigt spenderande av upplånade pengar under företrädaren Uhuru Kenyattas ledarskap, då Ruto var vicepresident.
För att undvika statsbankrutt försökte regeringen höja skatterna, vilket blev den utlösande faktorn bakom fjolårets protester. Skattetrycket i Kenya är väldigt lågt i internationell jämförelse, bara drygt 15 procent av bnp (medan Sverige jämförelsevis ligger kring 40 procent).
Men kenyanerna känner att de inte får något alls för sina pengar, vilket föranlett protesterna. I stället har regeringen höjt landningsavgifter för internationella flyg, introducerat kraftiga pålagor på arbetstillstånd för utländska gästarbetare och höjt importskatter på varor och tjänster. Dessa åtgärder är förödande för tillväxten men väcker inte samma kortsiktiga ilska hos befolkningen.
I grunden handlar det om ett samhällskontrakt som helt har havererat. Utan skatter kan reformer inte rullas ut, och utan samhällsservice vill ingen betala skatt. I Kenya är misstron utbredd mot i princip alla politiker och landet har hamnat i ett moment 22 som det är svårt att bryta.
Förra valet var valdeltagandet rekordlågt bland ”Gen Z”-väljare som visade hur liten tilltro de har till politiken. Två år återstår nu till nästa val. Hittills har proteströrelsen varit ledarlös. Men den som kan samla upp missnöjet och kanalisera det in i parlamentet, kan på allvar hota William Rutos makt.
En eventuell efterträdare skulle ärva alla ekonomiska bekymmer som Kenya brottas med i dag. Men en första gest för att reparera relationen till väljarna, skulle kunna vara en total upprensning i landets högsta polisledning.
