”Adolescence”, den brittiska Netflixserien i fyra delar, har blivit årets ”Baby reindeer”. Den sätter ett smutsigt, brittiskt finger på ett samhällsproblem och skildrar det konsekvent inifrån dess minsta beståndsdel. ”Baby reindeer” fokuserade på ett offer, ”Adolescence” på en gärningsman.
Och alla pratar om ”Adolescence”. ”Gastkramande om alla föräldrars mardröm”, skrev DN:s Nicholas Wennö. ”Förtjänar alla hyllningar”, tycker Svenska Dagbladet. ”Det här är på riktigt”, jublar Expressen.
Vad är det som gör serien så framgångsrik? Hur har den blivit ett av världens just nu mest omtalade konstverk?
Visst kan man peka på det hudnära skådespeleriet och på den andlösa realism som uppstår genom att varje avsnitt är filmat i en enda tagning. Men jag har en annan teori. ”Adolescence” följer helt enkelt den regel som tillhör det första en författare får lära sig: Show, don’t tell. Visa, berätta inte.
Jag ska försöka undvika spoilers, men serien handlar om ett brott. En tonårstjej har blivit mördad. En jämnårig pojke är gripen på sannolika skäl. Vad har hänt? Sakta rullas det upp, men det som skildras är inte den vanliga brottsutredningen av poliser med alkoholproblem, besvärliga ex och dålig relation till sina barn. Snarare görs tunga, intensiva nedslag i några av mordets nyckelepisoder, och några av dess centralgestalter.
Det är just detta som är seriens styrka. Vi ser hur djupt och brännande brottet påverkar de inblandade. Vi får själva fundera på vad som ska göras åt brottets orsak.
Det är precis så som bra samhällstillvänd konst ska fungera. Vi ska titta, rasa – och agera.
Och det gör vi. Det pratas ”Adolescence” och dess underliggande problematik lite varstans. Serien ”visar samhället i förfall”, menar Arbetarbladet. Den berättar ”hur barnrummet blev farligt – men rättspsykolog varnar för totalt mobilförbud”, berättar finska Yle.
I upphovslandet Storbritannien stormkokar debatten om seriens nyckelfrågor: ungdomar och sociala medier, nätmobbning, incelkultur, kvinnohat… Nyligen meddelade premiärminister Keir Starmer att den ska visas i landets högstadieskolor.
Och det är precis så som bra samhällstillvänd konst ska fungera. Vi ska titta, rasa – och agera.
Det ropas ofta på att skapande människor måste ”ta ställning” för ditten och datten, men predikande konst är det tråkigaste som finns näst vitt ris. Den som efterlyser budskap vill dessutom aldrig ha något annat ställningstagande än det som de själva redan kommit fram till.
”Adolescence” glöder för att den låter konstnärer göra vad de är bra på: att gestalta.
Läs mer:
Susanne Nyström: Ulf Kristersson måste byta plats med Nooshi Dadgostar
Lisa Magnusson: Jordan Bardella är tvålfager och gillar godis – och han står för en extrem politik
