Eurovision i Sverige. Nerverna på spänn. Politiska motsättningar, internationella konflikter, rädsla för extremister, demonstrationer och attentat. Poliser i arenan medan det svenska bidraget med Lasse Berghagen repeteras och…
Vänta nu. Berghagen? Är det inte åttaåringarna Marcus & Martinus som representerar Sverige?
I år jo. Scenariot ovan utspelas 1975, när Sverige för första gången står som värd för Eurovision.
Det hela skildras i nya SVT-dokumentären ”Det svenska schlagerkriget”, en produktion som kan ses på flera olika nivåer. Som liberal ledarskribent väljer jag glädjen: Det är en film om varför tokvänstern aldrig kommer att lyckas ta makten förutom med direkt vapenhot.
Sverige har en S-regering som klubbar en kulturpolitik med syfte att ”skapa en bättre samhällsmiljö”.
Ungefär samtidigt som Abba vinner i Brighton med ”Waterloo”, 1974, börjar den svenska revolutionära vågen nå zenit. Inte bara ligger proggen som en död vänsterhand över musiklivet, Sverige har också en socialdemokratisk regering som driver igenom en kulturpolitik med syfte att ”skapa en bättre samhällsmiljö”.
Vi har en perfekt giftcocktail, ett ”progressivt” blod som rinner genom såväl stat och myndigheter som den ungdomskultur som enligt all rimlig tradition i stället borde vara oppositionell.
Resultat: Melodifestivaler är ett jävla skit, men nu har vi baxat dem ända hit, för att travestera den dåvarande handelsministern. Eurovision 1975 sänds från Sverige – men året därpå hoppar vi av. Inget svenskt deltagande, ingen tv-sändning. I stället visas en musikalisk afton med Jerry Williams, Sveriges Radios symfoniker och gruppen Harpan min bestående av tjugo nyckelharpor.
Varför? Jo, vi måste ”medvetandegöra” att Eurovision är ”undermålig musik”, enligt SVT:s nöjeschef, en man som uppenbarligen har en intressant syn på begreppet nöje.
Musikjournalisten Jan Gradvall ger i dokumentären en intressant analys: 1976 var år noll. Här började det, svenskarnas exceptionella, maniska intresse för Mello och Eurovision. Det handlar om något så enkelt som förbjuden frukt.
Och vad händer i samma veva? Av Sveriges tre mest populära radioprogram – ”Kvällstoppen”, ”Tio i topp” och ”Svensktoppen” – läggs de två första ner. Det tredje kallas i Aftonbladet ”musikalisk nedskräpning” men får vara kvar med ett nödrop.
När det bästa musikåret ska utses vinner inte sällan 1984
Det som läggs ner blir i stället dominansen för vänsterns kultursyn. 1977 är Sverige tillbaka i Eurovision – vi skickar i och för sig låten ”Beatles” med Forbes och kommer sist, så kanske borde vi ha fortsatt att vara politiskt rättrådiga i ett år till. 1980-talet blir så en härlig och lustfylld revansch för kommersialism, glädje, yta och just det ”nöje” som SVT:s nöjeschef ville avskaffa.
När det bästa musikåret ska utses vinner inte sällan 1984, ett år som av Billboard präglades av känslan att det bara var att ta för sig; av könsidentitet, sexuella roller och hur man ville definiera den musik man skapade.
Hyfsad skillnad mot tio år tidigare då kulturen definierades i statliga utredningar, program skrotades för att de var för populära och musik misstänkliggjordes av politiska kommissarier med Marx måttband i ena handen och nyckelharpan i den andra.
Så de mer dogmatiska delarna av vänstern lärde sig en läxa? Det hade man kunnat tro. Men 40 år senare, 2014, var det ju som att allt började igen, med nya våldsamma utfall mot kulturen. Nåde den som försökte sig på att utöva fel konstform med fel hudfärg – blixt, pestilens och undergång över den som använde olämpliga ord i böcker, musik eller på scen.
Alla var rimligtvis nöjda, proggarna fick dansa i ett iskallt tält till Anton Svedbergs Swängjäng.
Vad som framstår tydligt i ”Det svenska schlagerkriget” är enfalden i att ställa kultur mot kultur. ”Ni ska inte lyssna på detta, det tar vi bort. Här får ni i stället.” Som om konst och mänskligt skapande vore ett nollsummespel.
Att det inte fungerar så visas tydligt just 1975, med musikrörelsens ”Alternativfestival” som svar på Eurovision. Evenemangen genomfördes samtidigt, alla var rimligtvis nöjda, proggarna fick dansa i ett iskallt tält till Anton Svedbergs Swängjäng, Turid och Harpan min igen, medan resten av Europa såg på tv.
Det är ju så. Kultur ger motkultur. Låt folk ta för sig. Med ökad frihet vinner alla. Vill du stoppa något – förbjud det inte, tillåt något som är bättre.
Läs mer:
”Söndagsintervjun” förminskar Stig Larsson till en pervers föredetting
I dag har myndigheterna ingen chans mot de gängkriminella