Christopher Isherwoods dagboksroman ”Farväl till Berlin” (1939) har sin styrka i att den skildrar demokratins fall med så stillsam röst. Från sitt fönster i Berlin kan Isherwood förvånat följa de små stegen som leder mot Hitler. En urartad demonstration, någon blir misshandlad på gatan, svartklädda horder krossar skyltfönster: ”Strax efter jul verkar det ha varit ett gatuslagsmål nära Stettinerstationen…”
Under året fylldes sociala medier av klipp på våld kring propalestinska demonstrationer över Europa, även i Sverige. Det kastades flaskor, avspärrningar bröts, anmälningar och motanmälningar haglade. Gemensamt var ilskan, de ofta maskerade demonstranternas vrede som tog sig uttryck i vrål, rusningar och ibland våld. Och så denna snårskog av mobilkameror som alltid viftas tre centimeter från människors ansikte: själva symbolen för 2000-talets politiska passivaggressivitet.
Demokratin är ett system där majoriteten avgör hur de vill att landet ska skötas. I demokratier värda namnet finns dessutom mekanismer som skyddar rättigheterna även för minoriteter – det är ju magi!
Men det är också ett system som bygger på att vi samtalar, lyssnar, demonstrerar fredligt, röstar och sedan respekterar resultatet. Med en som kastar gatsten är det svårt att resonera, själva vrålet gör samtal omöjligt. Vilket också är meningen.
Den extrema vänstern har alltid hyst en romantisk kärlek till gatans parlament. Men de är förstås inte ensamma, deras skrik möts från trottoaren på andra sidan av högerextremisternas trummor, sköldar och plakat där meningsmotståndare kallas ”förrädare”.
Vilka är förlorarna? Det civiliserade flertalet, förstås, vi som vill lösa konflikter just med samtal och demokrati. Men än mer alla minoriteter, de svaga, de som skyddas av demokratiska principer och som har svårt att trumma ihop en grupp med våldskapital för att få sin vilja igenom.
Med en som kastar gatsten är det svårt att resonera, själva vrålet gör samtal omöjligt. Vilket också är meningen.
I oktober beslöt riksdagen att man skulle sätta upp ett nät mellan politiker och åhörare. Detta sedan Palestinaaktivister kastat diverse grönsaker mot utrikesminister Maria Malmer Stenergard.
Två saker åstadkoms av tomataktivismen: några representanter för Palestinarörelsen visade att de inte kunde vara i möblerade rum – och demokratin belades med buffert.
I en diktatur är det moraliskt rätt att människor bryter mot lagar och trotsar ordningsmakten när de går ut på gatan och kräver inflytande. Rätten att demonstrera är central också i en demokrati. Men vettiga människor försöker inte tysta andra, och slår inte sönder vare sig folk eller döda ting.
Vi har det enorma privilegiet – men också ansvaret – att lösa konflikter på fredligt, civiliserat sätt.
Kunde vi kanske enas om att undvika följande i politiska sammanhang:
• Vråla
• Vara maskerade
• Vifta med telefon i folks ansikte
• Ja, och så alla former av våld förstås
Läs mer:
Isobel Hadley-Kamptz: Varför ska just överviktiga, deprimerade och folk med adhd klara sig utan medicin?
Susanne Nyström: Var femte svensk bor i ett miljonprogram – ofta utan att veta om det
