Den amerikanska katolska författaren Flannery O’Connor (1925–1964) trendar i stillhet. I mars var det hundra år sedan hon föddes, hennes fåtaliga böcker har fått nytt liv och nyligen kom en film baserad på hennes liv: den Ethan Hawke-regisserade ”Wildcat”.
I O’Connors mest kända roman ”Wise blood” möter läsaren Hazel Motes, en märklig, mager ateist i sliten svart kostym som reser runt i den amerikanska Södern och predikar om sin ”kyrka utan Jesus”. Jag tänker på den kyrkan när jag läser artikeln på DN Debatt av kyrkoherdarna Hillevi Uddenfeldt och Olle Liljefors.
De två tar avstamp i succéserien ”Adolescence” och talar om den ”fundamentalistiska kristendom” som de möter hos allt fler svenska ungdomar. Det handlar om ”unga som kombinerar kristen tro med förakt för bland annat kvinnor, homosexuella och människor med annan eller ingen tro”.
Jag känner igen det, inte minst från katolska sajter och diskussionsgrupper. Det är inte vanligt, men blir vanligare. En hårdare, mer oförsonlig ton. Fokus på andra människors synder snarare än de egna, och inte minst på vilka straff de förtjänar. Korstågsretorik. Inspiration inte från den lokala kyrkoherden utan från någon skäggig 32-åring från Montana som predikar på Youtube inför hundratusentals ögon.
Det är svårt att inte se likheterna med islam. Även om dagens kristendom förstås inte är i närheten av samma problem med förtryck, våld och extremism finns beröringspunkter i hur unga förskjuter mittfåran och söker sig till de mest radikala predikanterna. Nätet riskerar att bli de radikaliserade kristnas källarmoské. Ut ur pojkrummen kommer arga unga män med en helt förvriden bild av kristendomens kärnbudskap.
I en replik på DN Debatt skriver Olof Edsinger på Svenska evangeliska alliansen att många unga i dag söker sig till kyrkan för ”en djup och ärlig längtan efter ’the real thing’. De vill veta mer om Jesus, och de vill ha en tro med tydliga konturer”.
De vill ha moralen, ryggraden, normerna, känslan av överlägsenhet – men inte kärleken, inte förlåtelsen, inte nåden.
Det tror jag stämmer. Men det finns en stor fara om de unga tror att kyrkans erbjudande är konturerna av en straffande, fördömande gud vars huvudintresse är att stänga dörren för syndare, som den ilsknaste dörrvakten på Stureplan.
Många av de sökande verkar vara ute efter regelbok och facit, inte mysterium och förundran. De vill ha moralen, ryggraden, normerna, känslan av överlägsenhet – men inte förlåtelsen, inte nåden. Inte kärleken.
Det vore Flannery O’Connors kyrka utan Jesus. Och i mina ögon måste det vara kyrkans uppgift att förklara att en sådan kristendom inte finns.
Läs mer:
Ledare: Nu måste Ebba Busch vara ödmjuk
Susanne Nyström: En utmattningsdiagnos är det sista stressade småbarnsmammor behöver
