Det var runt lunch på torsdagen som jag insåg: Historien om jämställdhetsminister Paulina Brandberg (L) och hennes bananfobi kommer att leva länge än.
Det började med Expressen, som i onsdags avslöjade vad som lät som en extremt trivial affär: Ministern klarar inte av bananer. Det är så illa att Brandbergs stab måste se till att mötesrum och besöksplatser är helt säkrade; inte ens banankontakt av tredje graden är acceptabelt.
På torsdagen rullade det vidare. Assistenten till funktionshindrade Jessica Smaaland hade inför ett möte med ministern med sig en banan. ”Då fick vi höra att ’du kan inte ha den här’, från en av Paulinas medarbetare”, säger Smaaland till Expressen.
Både Brandbergs partiledare Johan Pehrson och finansminister Elisabeth Svantesson (M) har reagerat argt: ”Om det inte påverkar arbetet, är det då ett allmänintresse som ’kräver offentlig belysning’?”, skriver Svantesson.
Men hon har fel. Det påverkar uppenbarligen ministerns arbete rejält – förutom Smaaland har bland andra talmannen och Domstolsverket tvingats till banansanering inför besök av Paulina Brandberg.
Affären är helt enkelt för tragikomisk för att den bara ska falla i glömska, hur Svantesson än domderar.
Livvakterna blir mänskliga sköldar, som vid attentatet mot Trump. Bananskal överallt. Fruktansvärda scener!
Det komiska ligger bland annat i de bilder som spelas upp i läsarens fantasi. Man väntar bara på att den första häcklaren ska hålla upp en banan när hon talar nånstans. Livvakterna blir mänskliga sköldar, som vid attentatet mot Trump. Bananskal överallt. Fruktansvärda scener!
Så har vi också potentialen för dåliga skämt. ”Hörde du att jämställdhetsministern funderar på att gå till näringslivet?” ”Ja, skalbolag.”
Och det tragiska? Det ligger något stötande i att en vuxen människa, en makthavare, lyckas komma undan med att ställa krav på att omgivningen ska vara kliniskt bananfri. Vad hade hänt om Brandberg haft fobi mot kaffe? Eller om en person utan samma makt försökt få omgivningen att göra samma sak?
Det är också ironiskt att hon företräder just L, ett parti som stormar fram med krav på att alla prompt ska anpassa sig. Invandrare till Sverige, elever till regler i skolan. Men varför ska små barn anpassa sig till tuffa krav i ett klassrum när en vuxen minister inte kan vara i samma byggnad som en banan?
Vad hade hänt om Brandberg haft fobi mot kaffe?
I Aftonbladet raljerar Johanna Frändén över att Paulina Brandberg nu bestämt sig för att göra något åt sin skräck: ”I stället för att äga sin fobi agerar en pressad Brandberg som om denna kuriositet är ett problem som måste lösas.”
Men det är ju just vad det är. Fobier är allvarliga saker, och att gå i KBT för att bli av med dem är att äga dem. Det vuxna sättet är att söka hjälp eller hålla sig ifrån det man fruktar. Det går inte att springa runt och kräva att omvärlden ska vika sig dubbel för att man inte klarar av att se en banan.
