Erik Jersenius: Skärmarna och det minskande läsandet gör oss dumma

I den argentinske mästaren Jorge Luis Borges novell ”Döden och kompassen” (1944) utreder detektiven Erik Lönnrot (efter den svenske medeltidshistorikern Erik Lönnroth) en rabbins död i Buenos Aires. Berättelsen inleds som en vanlig mordgåta, och utvecklas till ett esoteriskt mysterium kring Guds verkliga namn. Borges skildrar en rent dödlig längtan efter Skaparen.

Novellen och dess författare ingår i Harold Blooms ”Den västerländska kanon. Böcker och skola för eviga tider” (1994). Blooms sammanställning är en reaktion mot de marxistiska, feministiska och postkoloniala studier som alltmer kommit att dominera kritiken och litteraturvetenskapen. För honom är det uppenbart att sådana perspektivs analyser av odödliga klassiker som William Shakespeares tragedi ”Hamlet” (1601) mer återspeglar den egna ideologins föreställningar än något som faktiskt finns i texten. Bloom försvarar med sitt inflytelserika verk ett estetiskt perspektiv på den västerländska litteraturen, som överskrider och destabiliserar förenklade dogmer och moraliska principer i sin ambition att gestalta livet och dess ständigt undflyende mening. För honom bär inte den litterära traditionen i sig värden som jämlikhet och frihet, även om läsandets konst är en förutsättning för tänkandet, och i förlängningen även för demokratiska och öppna samhällen.

Bild 1 av 2

Bild 2 av 2

Blooms kanon består av 26 författarskap som han hävdar bär denna tradition. Fyra kvinnor och två amerikaner kvalificerar sig, anmärkningsvärt många engelsktalande tar plats (nästan hälften av dem). Tre essäister finns med, Michel de Montaigne, Samuel Johnson och Sigmund Freud. Johnson är Blooms ledstjärna. Denne på våra breddgrader föga lästa 1700-talskritiker, uppmanar just – trots sin egen starka kristna övertygelse och moral – till att inte värdera de värderingar och uppfattningar som författare hyser eller ger uttryck för utan att enbart se till den litterära kvaliteten.

Navet i västvärldens litteratur är, menar Bloom, Shakespeare som ”uppfinner” den moderna människan när han gestaltar hundratals människor med helt unika personligheter. Många av dem, som Lear, Hamlet eller Jago, är mer mänskliga och mångdimensionella än vi själva. Shakespeare skapade dem förstås inte ur intet. Bloom pekar på att han inspirerades av äldre mästare och tog spjärn mot bland andra Christopher Marlowes dramatik och Geoffrey Chaucers rika persongalleri.

Den verkliga litteraturen slår an en livsnerv, den borrar sig ner i det inre till en källa av aldrig sinande liv. I de religiösa urkunderna finner vi, enligt Bloom, sådana ändlöst vitala och överraskande karaktärer, som Allah i Koranen eller Jesus i evangelierna. Framför allt fascineras juden Bloom av Gamla testamentets ömsom kärleksfulle, ömsom vansinnige och svartsjuke skapargud Jahve, en gestalt så sprudlande mångsidig att vi helt enkelt inte kan få grepp om honom.

Blooms avsky mot det han kallar ”ressentimentets skola”, klass- och identitetspolitiska analyser av litteratur, kan knappast härledas till den egna bakgrunden. Han växer upp i en genuin judisk arbetarfamilj i Bronx, New York. Fadern är textilarbetare och modern hemmafru, i hemmet talar man liksom i grannskapet jiddisch och hebreiska. Först i sexårsåldern lär sig Bloom engelska.

Men den judiska identiteten spelar roll. Under 60-talet drabbas Bloom av en existentiell medelålderskris, och den egna traditionens mystik, kabbalan, liksom den uråldriga gnosticismen, blir i och med det en ny ingång till litteraturens dolda mening.

Rabbinen Isaac Luria formulerar i slutet av 1500-talet en teologi som beskriver hur Gud skapade den ändliga världen som en kontrast till sin egen evighet, ett slags paradox där skaparen på samma gång är fullständigt närvarande och helt åtskild skapelsen. Likt gnostikerna tänker sig Bloom att människan därför inom sig bär en gudomlig gnista som tillhör en Gud som är helt dold och skild från oss.

Genom den tyske 1800-talsfilosofen Arthur Schopenhauer finner han en brygga mellan den västerländska och österländska traditionen. Schopenhauers intresse för det indiska tänkandet gör att han ser likheter med Platon och Immanuel Kant. Vår egen uppfattning av världen är bara en skenbild, det är först genom ”individuationen” – att lära känna det sanna ”jaget” – som vi gör oss hemmastadda i den. Denna process sker i romantisk anda genom det personliga skapandet.

Inspirerad av den nederländske kulturhistorikern Johan Huizinga tänker sig Bloom att det som utmärker människan är leken, förmågan att med både lust och allvar ständigt skapa nya tolkningssystem av symboler och metaforer i syfte att förstå oss själva och världen. Litteraturen är det främsta exemplet på det. På schopenhauerskt vis skriver människan för att nå denna inre gudomliga gnista, för att förstå sitt djupaste inre och därmed även komma åt flödet av liv som Skaparen lämnat inom oss. Men det är inte bara ljust där inne, där ruvar också Johann Wolfgang von Goethes demoner och Henrik Ibsens troll.

Bloom, som också skrev om den specifikt amerikanska religionen med dess otaliga yttringar, såg den som ett utslag för ett eget sökande efter det inre

Utöver att uppvärdera den anglosaxiska romantiken är Blooms stora insats som litteraturhistoriker teorin om att det är feltolkningarna som föder nya verk av betydelse. Yngre diktare vill avundsjukt överträffa äldre mästare och gör det genom att (med ”flit”) missförstå dem. På så vis hittar de på nya ”bättre” berättelser för att fylla ”tomrummen”.

Det rör sig om ett originellt gestaltande av den egna inre visionen av livet. Därför finner vi ständigt, också hos sådana som Dante Alighieri och John Milton, att deras verk pressar gränserna för vad som är godtagbart inom kristna dogmer. Inom den amerikanska litteraturen, som hos Walt Whitman och Emily Dickinson, drivs detta som längst. Bloom, som också intresserar sig för den specifikt amerikanska religionen med dess otaliga yttringar, ser det som ett utslag för ett eget sökande efter det inre. Inte minst imponeras han av Joseph Smith, Mormonkyrkans grundare, av Bloom betraktad som ett religiöst geni.

De utvalda författarskapen delas in i olika tidsfaser. Modellen lånar Bloom av den italienske historikern och upplysningsfilosofen Giambattista Vico som hävdar att mänskliga civilisationer ständigt genomgår samma livscykel. Den första teokratiska fasen präglas av en mytologisk och metaforisk förståelse av tillvaron (Bibeln, Koranen), den andra aristokratiska är (de tragiska) hjältarnas epok (Hamlet, Miguel de Cervantes Don Quijote, Goethes Faust) den tredje demokratiska eran präglas av folklighet och ironi (William Wordsworth, Jane Austen, Charles Dickens), medan en för långt driven rationalitet och vetenskap leder till kaos (Marcel Proust, James Joyce, Virginia Woolf, Franz Kafka, Samuel Beckett).

Det upplösta postmoderna tillståndet är modernitetens kaotiska rationalitet driven till sin spets. Bloom såg redan då hur skärmens inträde i våra liv och det minskande läsandet och intresset för litteraturen leder till en sämre förmåga att tänka. Det tyder på att vi nu är på väg in i en ny teokratisk fas där det muntliga och visuella tränger utan det skrivna. En era där identitetspolitikens och den religiösa nationalismens dogmer dikterar livet för tanklösa skaror och där det sanna ropet efter Gud har tystnat.

Läs fler texter av Erik Jersenius.