Medan medierna mest fokuserat på techmiljardären Elons Musks slakt på amerikansk statsförvaltning och bistånd håller en annan mäktig miljardär, oljemagnaten Harold Hamm, metodiskt på att rasera amerikanska klimatlagar. Med Donald Trumps goda minne har han låtit den amerikanska oljeindustrin ta kontroll över statliga departement.
Det började med en middag som hölls i New York i maj 2024 samtidigt som rättegången om Trumps mutor av Stormy Daniels pågick. Värd för middagen var just Hamm, av Trump beskriven med orden ”han är min favoritoljesnubbe som lärt mig så mycket om olja”.
Under middagen strömmade pengarna in till Trumps kampanjkassa. Oljeindustrin lovade att donera 96 miljoner dollar till valkassan och ytterligare 80 miljoner till reklamkampanjer. I gengäld lovade den dåvarande presidentkandidaten att big oil-företagen skulle få allt de bad om.
Donald Trump står för sina löften till mäktiga vänner. Efter valsegern utsåg han Doug Burgum, som är en nära vän till Hamm, till minister att leda inrikesdepartementet som beslutar över exploateringstillstånd på statlig mark. Han har nu makt att säga ja till oljeborrning och att säga nej till alla projekt som handlar om förnybar energi. Burgum hyr också ut mark till Hamms frackingbolag, en affär som inbringar Burgum 50 000 dollar om året.
Klimatskeptikern Chris Wright, en annan till Hamm närstående, blev minister för energidepartementet.
Beräkningar från institutet Clematis Connections vid Yaleuniversitet visar att den fossila industrin stöttade Trumps och republikanska politikers valkampanj med totalt 219 miljoner dollar. I gengäld lovade han att skrota elbilspremier och planer på havsbaserad vindkraft. Det blev också ett av hans första beslut som president.
”Vi har mer av det svarta guldet än både Saudiarabien och Ryssland”, skröt han strax före nyår.
Med några pennstreck raderar han nu planerade satsningar på alltifrån nya batterifabriker till eldrivna skolbussar.
Inga frågor är för små. Trumps omvittnade avsky mot sugrör av papper har fått honom att skriva under en ”nationell strategi för att stoppa tvångsbruket av papperssugrör”, vilket förstås fått plastindustrin att jubla. ”Sugrören är bara början. Back to plastics är en rörelse som alla borde ställa sig bakom”, säger Matt Seaholm, vd för plastindustrins intresseorganisation som i flera år hukat under de samstämmiga vetenskapliga rapporter som vittnar om hur öar av plast driver runt i haven, men nu vädrar morgonluft.
Klimatkrisen är enligt Trump ”en bluff” och under många valmöten kallade han Joe Bidens klimatpolitik för ”orättvist och ensidigt klimatfusk” och beskrev bidragen till elbilar som en present till Kina (som tillverkar många billiga elbilar). Kriget mot klimatpolitiken bedrivs nu i en aldrig tidigare skådad takt. Forskare tystas, vetenskapliga data stryks från myndigheters hemsidor, National Weather Service, motsvarigheten till SMHI, som mäter koldioxid i atmosfären privatiseras. Den som vill ta del av klimatdata måste numera betala.
Besluten har fått omedelbara konsekvenser också för Sveriges och Nordens del. Sveriges Radio rapporterar om hur avsaknaden av klimatdata stoppar åtgärder för att förebygga badsårsfeber i Östersjön, orsakad av bakterier som blir fler när ytvattnet stiger över 20 grader. Det europeiska smittskyddsinstitutet har tagit fram ett varningssystem med hjälp av data från de amerikanska instituten Nasa och National Oceanographic and Atmospheric Administration, NOAA. It-systemen på det sistnämna institutet har övertagits av den amerikanska administrationen som stängt av tillgängligheten för andra att ta del av mätserierna.
Vädrar morgonluft gör också bankerna Bank of America, Citigroup, Goldman Sachs, Morgan Chase, Morgan Stanley och Wells Fargo som uppenbarligen bara spelade med när de anslöt sig till Net Zero Banking Alliance med målet att senast 2045 upphöra med stöd till fossila investeringar. Bara en vecka efter att Trump svurits in lämnade bankerna alliansen. Det är oklart hur alliansen ska kunna fortsätta arbetet med att nå sitt mål.
Kamala Harris valde klimattystnad som sin strategi
Förklaringen till avhoppen är kort och gott Trumps skrämseltaktik. ”Statliga åklagare i republikanska delstater har riktat olika slags hot mot banker och investerare om de pratar om eller nämner att de är oroade över klimatförändringar och vill bidra med lösningar”, förklarar Paddy McCully, analytiker i organisationen Reclaim Finance till nättidningen Euronews. Det officiella skälet är att klimatpolitiskt färgade beslut snedvrider konkurrensen. I sammanhanget bör man också poängtera att bankerna knappast gjorde några stora framsteg innan de lämnade alliansen, vilket måste sägas ge de klimataktivister som anklagar näringslivet för att grönmåla sin fossildrivna vinstagenda rätt.
Joe Bidens historiska investeringsprogram för den gröna omställningen var på god väg att sänka amerikanska utsläpp i enlighet med Parisavtalet. På bara sex veckor har Trump nära på upplöst den amerikanska klimatpolitiken. Enligt beräkningar gjorda av klimatanalytiska institutet Carbon Brief kommer Trumps nya energipolitik att leda till fyra miljarder ton mer i utsläpp i USA, det motsvarar EU:s och Japans samlade utsläpp på ett år.
Detta sker trots att kostnaderna för det tilltagande extremvädret är de högsta i just USA. Med tanke på att klimatkrisen nu laddar bränder, orkaner, värmeböljor och översvämningar med ursinnig kraft är frågan varför klimatet inte alls märktes i valet.
Bland demokratiska väljare angav 62 procent att klimatfrågan var en av de fem viktigaste frågorna när de bestämde sig för att rösta på Kamala Harris. Hon valde klimattystnad som sin strategi, hon teg om president Joe Bidens och hennes framgångar med den omfattande klimatreformen, eftersom hon var rädd att skrämma bort osäkra väljare i delstater som Pennsylvania. Hon räknade kallt med att klimatengagerade skulle lägga sin röst på henne.
Klimatfrågan definieras av högerpopulister som en vänsterfråga, ihop med social inkludering och stöd till ekonomiskt utsatta grupper
Bland Trumps väljare var det 11 procent som angav att klimatfrågan var viktig. Bakslaget för klimatfrågan kan därför bara förstås i ett bredare politiskt perspektiv, som ett led i bakslaget mot wokeismen, ett politiskt begrepp som handlar om att ta avstånd från rasism, ojämlikhet och där också kamp för ekonomisk rättvisa och klimatfrågan kommit att ingå. Klimatfrågan definieras av högerpopulister som en vänsterfråga, ihop med social inkludering och stöd till ekonomiskt utsatta grupper.
Högerpopulisterna har klimatförnekelse som en av sina ideologiska grundbultar. Klimatkrisen har därmed blivit det nya politiska slagfältet, där växande spänningar i en allt hetare värld skapar konflikter som populister tacksamt utnyttjar.
USA är inte det enda landet.
I Tyskland, det land som har världens kanske mest klimatprogressiva regering, har den tillträdande förbundskanslern, Friedrich Merz från CDU, sagt att den gröna omställningen gått för långt och nu måste stå tillbaka för ekonomisk tillväxt. Valets stora vinnare, högerpopulistiska AFD, byggde hela sin kampanj på att förneka klimatkrisen och anklaraga den sittande regeringen för ”CO2-hysteri” och ”klimat-vodooism”. Kanada kan vara näst på tur om den liberale premiärministern Justin Trudeau ersätts av en konservativ regering.
De utmaningar som politiska ledare för tillfället ställs inför liknar inget som vi hittills upplevt under perioden av demokratiskt styre. Klimatkrisen leder till en rad systemkriser som migration och militarisering. I en allt hetare värld växer spänningarna och demokratiers förmåga att absorbera dessa chocker. Klimatkrisen och demokratikrisen förstärker nu varandra.
Läs mer:
Björn Wiman: Ni som varnade för ”woke” – vad säger ni nu?
