För tre år sedan samlade min fru och jag in filtar och kläder för att skicka till Ukraina, och nu hör folk jag knappt känner av sig till mig på sociala medier med erbjudanden om att övernatta i deras extrarum.
Karma är en bitch, och när man sitter på en matta man lagt ut i hallen utanför sin lägenhet eftersom man inte har något ordentligt skyddsrum att gå till, och lyssnar på hur dörrarna och fönstren skakar av chockvågorna från exploderande missiler i närheten, är det svårt att inte tänka på andra rädda familjer, i Gaza och Teheran, som också sitter på något golv och ber, precis som man själv gör, och önskar att detta vore över lika mycket som en själv.
Ja, världen kan delas upp utifrån rätt och fel, hjältar mot skurkar, det goda mot det onda. Men det finns också ett annat sätt att dela upp den: utifrån ledare som gett sig tusan på att återupprätta forna tiders inbillade glans medan de utfärdar sina order från kärnvapenbunkrarna, mot alla andra – i Israel, i Gaza, och i Iran, avsevärt mindre skyddade.
Kriget i Ukraina visar inga tecken på att ta slut, och det gör inte heller kriget i Gaza. Den här veckans specialare – kriget i Iran – verkar signalera, om än försiktigt, att det inte kan lova något men kanske, om vi ber snällt, kan det snart ta slut, såvida Trump vill det såklart och iranierna tar sitt förnuft till fånga och Bibi visar lite ansvarstagande. Med andra ord kan jag meddela att min familj och jag nu officiellt hör till den internationella otursklubben.
När raketer börjar falla omkring en blir det lite lättare att förstå hur det är att befinna sig på den attackerades sida.
Det är svårt att föreställa sig ett större lidande än hos den plågade israeliska gisslan som tynar bort under jorden i Gaza, eller hos de hårt ansatta, utsvultna Gazaborna. Men när raketer börjar falla omkring en blir det lite lättare att förstå hur det är att befinna sig på den attackerades sida.
Vi var där, i bråddjupet, den 7 oktober, men så snart vi bytte sida och blev till förövare förändrades allt, och den smärta och skräck vi såg i den Andres ögon såg då ut som något annat: något oviktigt, oberättigat. ”Det finns inga oskyldiga i Gaza”, förkunnade israeliska ministrar tidigt under Gazakriget, och det finns helt klart heller inga oskyldiga i Teheran eller på trappavsatsen utanför vår enkla lägenhet i Tel Aviv.
I natt finns det inga oskyldiga någonstans. Vi är alla legitima mål i natt, rättfärdigade civila offer i en värld som spårat ur totalt.
Under veckan som har gått sedan jag skrev den här texten har det blivit vapenvila mellan Israel och Iran och larmen om missiler har slutat väcka mig om natten. Men det betyder inte att jag sover bättre.
Det mordiska kriget i Gaza fortsätter, de kidnappade är fortfarande kidnappade, de hungriga är fortfarande hungriga och dödssiffrorna kommer att fortsätta stiga i en region vars enda hopp för tillfället är Donald Trump och med allt detta i åtanke, hur skulle man kunna sova gott?
Övers. från engelska: Johanna Käck och Malin Ullgren
Läs mer kulturdebatt här
