Ibsens ”Ett dockhem” hör till de eviga pjäserna. Repetitivt återkommande fortsätter stycket att uppfordrande diskutera ansvar, skuld, skam, livslögner… Dockhemmet krafsar rätt in i det mänskliga mörkret och ställer till synes omöjliga frågor. Det som verkar självklart i den ena stunden blir i den nästa en omöjlighet. Eller?
Ibsens pjäs beskriver ett äktenskap byggt på vanföreställningar. När den kom 1879 vållade den stort intresse, liksom skandal. Att tränga bakom borgerskapets tunga draperier och granska kvinnorollen. Dammet yrde.
Tunga ekmöbler har ersatts med svart skinnsoffa och sylvass metallgolvlampa. Mot detta så obefläckade står Paulina Åhnbergs kostymer i illasittande syntet och grälla mönster
När Dalateatern firar sitt 50-årsjubileum med Ibsens klassiker har Daniel Rylander i stället förlagt handlingen till ett permanentkrulligt 1980-tal. Tunga ekmöbler har ersatts med svart skinnsoffa och sylvass metallgolvlampa. Mot detta så obefläckade står Paulina Åhnbergs kostymer i illasittande syntet och grälla mönster. En fantastisk kontrast som tecknar dissonansen mellan yta och innehåll. Allt är så nytt att ögonen repellerar men familjetraumat är lika taggigt.
Den blivande bankdirektören Torvald Helmer (Mattias Åhlén) inbillar sig att hans hustru Nora ( Anna Granquist), hans ”lilla ekorre” och ”sånglärka”, är lycklig med honom och barnen. Att hon älskar att reducera sig själv till förnöjelse för honom. Men Noras tillvaro tecknar en båge av lögner. Utan Torvalds vetskap har hon lånat pengar av Krogstad – Patrik Pettersson spelar fram hans sårbarhet bakom den bryska fasaden – för att bekosta den resa som räddade Torvalds hälsa. Hon har inte bara lånat, utan också förfalskat sin fars namnteckning.
Noras utbrytning och ensamma väg till självständighet var en skräll 1879. 1983 blir det en ofrånkomlighet att satsa på sig själv
Finns det då någon poäng med att förflytta stycket i tid? Kanske eller kanske inte. Noras utbrytning och ensamma väg till självständighet var en skräll 1879. 1983 blir det en ofrånkomlighet att satsa på sig själv.
Den individuella instängdheten är förstås tidlös, men känslorna mellan doktor Rank och Nora blåser sin heta andedräkt genom dramat. Jesper Bark gör Rank till en sensuellt galghumoristisk förtvivlare, en extrem kontrast till Åhléns rigide Torvald. Och så Anna Granquist, här en Nora som bränner ut sig i försöken att kamouflera sanningen. Framför våra ögon går hon sönder, det är plågsamt och mycket berörande när hennes blick brinner mot oss.
Läs fler scenrecensioner och fler texter av Pia Huss.
