Smeknamn känns ofta som ett unikt uttryck för den svenska folksjälens inneboende kreativitet. Samt dess elakhet. Det är något jag tänker på när jag får höra om en skåning som kallades för Britt, eftersom han hade så britt mellan tänderna. Eller stammisen på det lokala fiket där jag växte upp, som kallades Grythund. Gryt bland vänner. Eller han med en skelning som kallades för November – med motiveringen att han redan i oktober kunde se in i november.
Både Britt, Gryt och November är smeknamn baserade på utseende, ett mycket traditionellt sätt att dela ut smeknamn. De skvallrar också om en tid och plats där ärevördiga släktnamn (Bernadotte) och namn baserade på geografi eller ursprung (af Björksund och Helgö, von Königsmarck) inte imponerar.
I en by är minnet absolut. Du är aldrig större än din mest synliga egenhet.
Ibland kan dessa smeknamn vara komplicerade. En bekant berättar om hur han tog ett tillfälligt jobb på en fabrik. En kollega kallades Falun. Som i korven. Ytterligare ett namn baserat på utseende. Men var smeknamnet officiellt eller inte, undrade min kompis? Och om det var inofficiellt, vad tusan hette karln på riktigt?
En vinter, när jag är i Arvidsjaur och gör ett reportage, berättar någon att det här en vedertagen lokal metod och att flera av de samiska efternamnen är baserade på utseenden eller lyten. Där i det gnistrande mörkret, framför en isskulptur formad som triumfbågen, tänker jag att ett smeknamn, även de som kan uppfattas som nedsättande, ändå alltid ger en känsla av att vara sedd.
”Mitt namn då”, frågar jag som råkar ha ett samiskt efternamn, omgiven av en mellanstadieklass fylld av Pittja och Labba, ”Vad betyder mitt namn?” Barnen plirar pillemariskt mot mig. ”Unnes är diminutivt”, säger läraren. ”Du är lilla Elin.”
Nu förstår jag ungarnas triumf. Det är jag som är den lilla. Och jag känner mig sedd.
Allt det här är också en hjälpsam påminnelse om ingen, inte en enda av oss, är perfekt. Alla är vi halta eller lytta på i alla fall något vis. Och om vi nånsin skulle glömma det så finns det alltid en hel by som kan påminna oss om motsatsen.
Läs fler kåserier av EU, till exempel om komplimanger som egentligen säger något helt annat.
