Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
Sättet som min husmus väsnas på har nu gått från passivt-aggressivt till ren provokation.
Ljudet är det här: Du tappar en penna som rullar över golvet. Följt av något som liknar en mungiga, minus klangen. Det låter, på ett nervkittlande vis, som om någon otåligt knackar på dörren. Mitt i natten.
Eftersom jag vill undvika förra årets debacle – när musen gick vilse och rakt av dog inne i ugnen – bestämmer jag mig för att sätta i gång en regelrätt utredning. Jag ligger vaken i mörkret och blinkar, i väntan på ljudet. När pennan tappas inser jag genast var musen är: det där är ju köksgolvet. Jag undersöker rummet minutiöst men ingenting är gnagt, vält, förstört eller nersketet.
Oväsendet fortsätter. Varje natt, under vargtimmen, kör hen i gång. Tapp, rull, knack, knack, knack.
”Ja!” ropar jag till roboten som styr min Instagram. ”Berätta om musens hemligheter!”
Algoritmen på mina sociala medier anpassar sig, på samma spöklika vis som vid alla stora livsförändringar.
Mitt flöde fylls av medelålders kvinnor som tittar in i kameran, ler vist och frågar: ”Undrar du också varför du vaknar svettig mellan tre och fem på natten?” ”Ja!” ropar jag till roboten som styr min Instagram. ”Berätta om musens hemligheter!” Hittills har ingen av kvinnorna berättat om rätt mus.
Jag har en fälla. Självklart har jag en fälla. Det är dock ingen dödsfälla. Så varje gång jag fångar musen (mitt i natten, hashtag blessed) måste jag kasta på mig pannlampan och stövlarna och promenera i väg med den, helst någon kilometer eller mer. Vilket är både opraktiskt och med största sannolikhet olagligt (enligt jaktlagen får man inte hålla på och kånka runt på vilda djur hur som helst).
Alltså står fällan oftast öppen. Den är snarare en skulptur: en påminnelse om livets förmåga att lura döden.
Och så, precis nu, när jag hasar upp efter ännu en stökig natt, upptäcker jag att min nysnickrade toadörr kärvar. Jag rycker i dörren och under den, fastkilad, sitter en valnöt. En nöt från skålen på bänken i köket. Bingo. Den tappade pennan, rullandet, det frustrerade knackandet från någon som förgäves försöker få upp en nöt. Gåtan är löst.
Och även problemet. Nötterna är nämligen helt färska, en present från en granne.
Om jag planterar dem nu kommer de att gro och växa upp till ståtliga valnötsträd som dignar av nötter. Musen kommer att vara upptagen utomhus hela natten! Enligt mina böcker bör träden ge frukt redan om åtta till tio år. Jag längtar!
Läs fler kåserier:
EU:s senaste: Spökjakt på Sydpolen? Vad skulle kunna gå fel …
EU-klassikern: Den här vintern fick jag en mus i ugnen
Veckans mest lästa kåseri – av Jessica.