Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
Hur vet man att man blivit excentrisk? När mina vänner oroar sig för att de gått över gränsen brukar jag alltid säga ”Om du oroar dig så har du inget att oroa dig för.” Det är de som inte oroar sig, som faktiskt borde oroa sig.
Jag har till exempel svårt att tänka mig att världens kändaste excentriker har stannat upp och frågat sig om de är för mycket. Konstnären Salvador Dalí funderade inte på om dykardräkt var rätt klädsel för en föreläsning eller ej (hans enda problem var att få upp muttrarna på dykarhjälmen när han höll på att kvävas därinne och alla bara tittade på eftersom de trodde att hans vilda gester var en del av föreställningen).
Kokboksförfattaren Alice B Toklas tvekade inte att inkludera cannabis i receptet på hälsosamma rawbollar, som hon fått av avantgardisten Brion Gysin. Fotografen Lee Miller undrade inte om hon borde ta sig ett välbehövligt bad i Adolf Hitlers badkar den 30 april 1945, när hon var inbäddad med de allierade trupperna. Det enda hon fnulade på var om kängorna borde stå kvar på badrumsmattan i porträttet som förevigade henne, naken i karet.
Rapparen Ol’ Dirty Bastard tvekade inte kring hur han skulle ta sig till Socialen för att plocka upp sina matkuponger: det fick bli limousinen.
Men hur vet man då att man blivit excentrisk? Är det när man oroar sig, eller när man slutar oroa sig?
Jag undrar eftersom jag själv nyligen fick besök av två besiktningsmän som kontrollerade ventilationen i mitt hus. De hade lite svårt att hitta en ventil som enligt protokollet skulle finnas i huset. Till slut gav jag upp och visade den ena inspektören, lite diskret, att ventilen finns i smygen under trappen. Samt att vi faktiskt kopplat en mulltoa till den.
”En mulltoa?” frågade han chockat medan han slet upp dörren till det lilla utrymmet. Han stirrade stumt i en sekund innan han vrålade ”Det står en mulltoa här!” till den andra inspektören som omedelbart dök upp runt hörnet och, precis lika chockat, utbrast ”En mulltoa?”
Och jag svarade: ”Ja, en mulltoa.” Sen stod vi där alla tre och tittade på mulltoan, under tystnad, som om den vore en turistattraktion. Ja, det stämmer grabbar, här skiter vi i en låda under trappen, likt två katter.
Så min fråga kvarstår: om jag oroar mig, har jag ändå något att oroa mig för? Och vad skulle Lee Miller ha gjort?
Läs fler kåserier av EU, till exempel om att vara nostalgisk inför saker de flesta aldrig har hört talas om.
