Just nu gräver jag en grop. En grop på min tomt. Är det en damm du gräver, frågar vänner. Ibland säger jag ja bara för att få känna något. Något annat än känslan av att gräva en grop.
Det är ingen damm. Det är bara en grop. Och på det där zenbuddistiska viset som man brukar se i filmer förstår jag nu exakt varför gropen blivit en så vanlig symbol, en arketyp inom både språk och konst.
När jag pluggade filmvetenskap fick vi se en japansk skräckfilm som hette just ”Gropen”. Den var nästan lika tung och demoraliserande som arbetet med min egen grop. Men bara nästan. För ”Gropen” tog slut. Och gropen bara fortsätter. För evigt. Nedåt och utåt.
Allt började med en liten bit blå plast som stack upp ur jorden på ett irriterande sätt. Den gick inte rycka upp så jag började gräva. Biten visade sig vara den pyttelilla toppen av en stor blå plasttunna.
Men inte heller plasttunnan gick att få upp. Den visade sig innehålla ett flaggstångsfundament. Men flaggstångsfundamentet gick inte heller att få upp. Det visade sig sitta fast i en massa plankor.
Till slut lyckades vi släpa upp alltihop ur jorden genom att fästa fundamentet i dragkroken till några vänners bil. De hade bara kommit förbi, med förhoppning om en kopp kaffe kanske, men blev genast neddragna i gropen.
När jag sen skulle gräva igen gropen råkade jag av misstag exponera ytterligare en liten plankstump. Plankstumpen gick inte att rycka upp så jag började gräva där också. Plankan sluttade flackt nedåt i marken, längre och längre, och hur långt jag än grävde lossnade den inte.
När gropen nådde mig till brösthöjd upptäckte jag att plankan satt fast i ett flaggstångsfundament.
I skrivande stund har jag bärgat tre fundament och avtäckt ytterligare tre, kvar där nere på botten av gropen. Och varje gång jag är på väg att få loss ytterligare ett av dem tänker jag ”Nu är nog hälften gjort ändå” men hittills har hälften aldrig varit gjort.
Arbetet med gropen känns som en perfekt metafor för något. Jag kan bara inte komma på vad eftersom jag är så slut av att ha grävt i gropen.
Så parkera alla mina samtal. Bränn mina brev. Om någon frågar efter mig, hälsa att de kan hitta mig på botten av gropen. Och säg åt dem att ta med en spade. Jag har ännu inte träffat någon som inte omedelbart har blivit slukad av gropen och dess märkliga, obevekliga sirensång som viskar ”djupare, djupare, djupare”.
Läs fler kåserier av EU, till exempel om hur mamma blev en ovärderlig boktipsare långt efter sin död.
