När Eva Bonnier visar mig spillrorna av sitt tjänsterum på Albert Bonniers förlag kommer jag att tänka på ”Slottsfinal” av Sigfrid Siwertz.
I romanen från 1950 tvingas släkten von Schwanenflycht ned i betjäntflygeln på sitt uppländska gods. Deras gamla möblemang är överdimensionerat. Familjen slår huvudet i kristallkronan och snubblar på den utskjutande empiresoffan.
På Sveavägen 56 i centrala Stockholm har släkten Bonnier varit bokförläggare sedan 1922, då Albert Bonniers förlag flyttade in i den vita fastigheten mittemot Adolf Fredriks kyrka. Eva är förlagets 80-åriga matriark, barnbarns barnbarn till grundaren Albert Bonnier.
Möjligen är hon den sista verksamma representanten för den gamla Bonnierandan, där ättlingarna lärde sig axla förlagsarvet genom nära umgänge med familjens författare och chefredaktörer.
Som barn plockade Eva Bonnier svamp med Herbert Tingsten och såg sin mamma skicka amaryllis till Sara Lidman varje jul.
Men under en omfattande renovering häromåret försvann delar av Eva Bonniers bokhyllor från moderskeppet på Sveavägen. Hon delar nu tjänsterum med den litterära chefen Daniel Sandström, en pratglad veckopendlare från Lund.
– Jag hade tidigare ett rum fyllt av bokhyllor och det var böcker överallt, säger hon. Efter renoveringen är det inte så många böcker kvar här. Jag var tvungen att göra mig av med en massa. Tidigare hade jag en annan lampa i taket, en väldigt vacker lampa. Nu har jag och Daniel samma lampa som alla andra.
Takarmaturens utformning – en upplyst cirkel skönjbar från gatan – döljer inte att det rör sig om ett glorifierat ljusrör.
Så tränger funktionalismen in i ett av förlags-Sveriges sista skyddade rum.
– Jag är nu så himla gammal att jag är äldst i hela huset, säger Eva Bonnier. Det är mycket jag är glad över att jag inte behöver vara med om. Jag är ganska rädd för AI och vad det får för konsekvenser för översättningar av utländsk litteratur.
– Och all den unga svenska litteraturen talar inte till mig. Jag förstår inte autofiktionen. Eller att man använder sig av personer som funnits relativt nyligen och gör romanpersoner av dem. Det här är inte riktigt min värld längre.
Eva Bonnier har förlagt några av sin generations mest uppburna och egensinniga författare:
Tomas Tranströmer, Kerstin Ekman, Göran Tunström, Elsie Johansson, Göran Sonnevi, Horace Engdahl, P C Jersild, Björn Ranelid.
I en samtalsbok, som ges ut av Albert Bonniers förlag till delägarens 80-årsdag, skriver författaren och litteraturkritikern Therese Eriksson att Eva Bonnier drivs av en livslång önskan om att bli tagen på allvar som bokförläggare. Hon är en stor läsare, en inbiten bokmal.
Men hon är också delägare, i Bonnier AB och i den mångmiljardkoncern som förvaltar hundratals medier i ett femtontal länder.
Under renoveringen av Sveavägen 56 var hon mån om att bevara det ”litterära vingslaget” i förlagshuset. Gränsen gick när en av arkitekterna ville inrätta en ”lounge” med ”cappuccinofärgade” väggar i hjärtat av imperiet.
– Det är nästan enda gången jag sett henne protestera öppet, säger Mattias Fyrenius, tidigare vd för Bonnierförlagen.
Therese Eriksson bekräftar att Eva Bonnier ”satte P för loungen”.
– Hon förklarade: det här är ingen flygplats. Den ytan kallas nu för biblioteket.
Mitt samtal med Eva Bonnier är förlagt till ett rum i Bonnierhuset där hennes pappa Gerard arbetade mot slutet av sitt liv. Han dog 1987. Hans konstsamling pryder fortfarande väggarna, hängd av akademiledamoten Ulf Linde.
Väggkulören är vit.
Eva Bonnier föddes in i överklassen. Hon växte upp vid Humlegården, gick på Carlssons skola, tillbringade somrarna på Dalarö.
Revolutionsåret 1968 innebar i Evas familj att pappan Gerard lade bort titlarna med privatchauffören Johansson, som nu blev Stig och fick gå hem klockan fem.
Det var så privilegierat det kunde bli.
Bokförläggare Gerard, pappan, var kusin till Bonnierimperiets industripamp, Abbe, och dennes skandalösa lillebror, Lucke, chef för veckotidningarna, inklusive herrtidningen FibAktuellt.
Gerard försvarade de litterära rötterna i den föränderliga efterkrigstiden. ”Den finaste gåslever familjen har frambragt”, heter det om Evas pappa i Bo Strömstedts memoarer.
En uppgift att axla. Men Eva stod inte i position att ärva titeln bokförläggare. Familjen var patriarkal. Hennes mamma Peggy, egentligen samhällstillvänd, tjänade pappan i hemmet. ”Först kom Gerard och sen kom ingen och sen kom ingen och sen kom…”, säger Eva Bonnier i Therese Erikssons bok.
Det innebär att Eva Bonnier å ena sidan föddes till makt, å andra sidan var tvungen att göra uppror mot makten för att bli en del av den.
– Eva är genuint intresserad av författare. Av deras böcker och av deras värld. Men jag tror att det intresset också bottnar i en revansch gentemot familjen. Att få ta den platsen som dotter, säger Therese Eriksson.
Det hade inte varit möjligt utan alliansen med författarna, poängterar Eriksson. Kerstin Ekman är viktig. Kerstin och Eva är i dag nära vänner. ”Hon skulle aldrig säga att något halvbra är bra. Jag har alltid känt mig trygg med henne och hennes bedömningar”, säger Kerstin Ekman till Therese Eriksson.
Mot slutet av 1980-talet, när Kerstin Ekman skrev ”Knivkastarens kvinna”, en roman om ett utomkvedshavandeskap, bad hon Eva Bonnier att bli hennes medförläggare vid sidan av den ordinarie förläggaren Åke Runnquist.
Dittills hade Eva Bonnier förlagt barn- och ungdomslitteratur och fått pröva vingarna i ett av koncernens mindre varumärken. Ekman ”knuffade” henne över tröskeln till Albert Bonniers förlag. Men då hade pappan Gerard redan dött.
– Det kan jag tycka är tråkigt: att han aldrig fick uppleva att det blev lite mer av mig, säger Eva Bonnier i den strama soffan i pappans gamla arbetsrum.
Vad skulle du säga till honom?
– Att jag faktiskt blev bokförläggare. Att jag blev ordförande för förläggareföreningen. Saker som ingen skulle kunnat drömma om. Det är lite tråkigt att han inte fick se det.
Din mamma fick se det.
– Mamma såg det. Men hon var mest orolig för att jag arbetade för mycket.
Mellan familjen Bonnier och den svenska arbetarrörelsens författare råder under 1900-talet ett slags Saltsjöbadsanda.
Familjen förlägger de radikala röster som skriver fram det moderna Sverige, bjuder dem på middagar i sina våningar, tjänar pengar på deras verk och får sedan finna sig i att bli angripna av dem i deras memoarer.
Sara Lidman, Gerards författare, beskriver Evas uppväxthem som ”rikt och olyckligt, hemlighetsfullt sterilt förskansat” i en dagboksnotering.
Mamman Peggy fortsatte skicka amaryllis livet ut.
Eva Bonnier ärvde eller odlade själv sin tids ”besvärliga” författare: Kerstin Thorvall, Elsie Johansson, Stig Claesson.
Den senare, ”Slas”, brukade berusad ringa på hemtelefonen för att få bekräftat att Eva Bonnier – eller om det var familjen i stort – älskade honom.
– ”Ja, Stig, det gör jag”, och så var det bra med det. Det är en del av jobbet.
Kerstin Thorvall önskade fira jul ihop, men fick nobben.
Finns det en gräns?
– Det finns en gräns. Mamma sade det en gång: i botten är relationen med författaren en affärsuppgörelse. Men det finns inga patent. Författare är olika.
Anna Wahlgren tog Eva Bonnier över då Gerard inte förstod potentialen i ”Barnaboken”, en av 1980-talets storsäljare.
Wahlgren krävde att få bli serverad vin även under morgonmöten på förlaget.
Skulle du kunna servera en författare ett glas vin här till frukost i dag?
– Jag har inte gjort det sedan dess. Det är en annan värld i dag. Mer tuff och konkurrensmässig.
Men även samtidens intellektuella har hävdelsebehov.
Ta Horace Engdahl.
I familjen Bonnier finns en grupp om ”tre, fyra” personer som väljer ut vilka av förlagets författare som ska få förevigas med porträtt i representationsvillan på Djurgården, Nedre Manilla.
Abbe Bonnier, Evas syssling och chef för fackboksutgivningen på Albert Bonnier förlag, hade föreslagit Evas författare Horace Engdahl. Akademiledamoten önskade att Jan Håfström skulle måla honom, vilket familjen gick med på. Konstnären fick stränga förhållningsorder: inte högre än en meter. När porträttet anlände var det ”större än helfigur”, säger Eva Bonnier.
– Då erkänner jag villigt att jag totalt tappade koncepterna. Det går inte, sade jag, vi har ingen plats, du får ta tillbaka det. Sedan lugnade jag mig lite och tog upp det på mitt rum här på förlaget.
Läskigt att ha Horace i helkroppsformat i sitt arbetsrum.
– Det var fortfarande halvförpackat så det var ingen fara. Men jag ringde Horace, som väl var rätt nöjd, och frågade: ”Vad menar du med det här?” ”Jag vet väl inte vad ni kommit överens om”, svarade han. Och till mig sade Janne Håfström att han fått feeling.
Porträttet kom upp men flyttades snart till en vägg intill gästtoaletten på Nedre Manilla.
Journalister tolkade det som en straffkommendering från familjen Bonniers sida, eftersom Horace fortsatte backa den våldtäktsdömde kulturprofilen Jean-Claude Arnault.
Eva Bonnier dementerar det. Porträttet är så massivt att det ”dödar allt runtomkring”, motiverar hon placeringen vid toaletten.
I dag uppskattar Eva Bonnier verket, liksom Engdahl själv, som i ett mejl till mig skriver att det är en ”oerhörd heder att få sitt konterfej inlemmat” på Nedre Manilla. ”Jag är också mycket glad över placeringen, hur porträttet framskymtar halvt avlägset och belyst så att det ger en illusion av att vara målat på den bortre väggen av en egyptisk gravkammare.”
Hur upplevde Eva Bonnier krisen i Svenska Akademien? Journalisten Matilda Voss Gustavsson följde upp sitt DN-avslöjande om Jean-Claude Arnault med reportageboken ”Klubben”, på Albert Bonniers förlag, samtidigt som Arnaults mäktigaste beskyddare Horace Engdahl fortsatte publicera sig där, med hjälp av just Eva Bonnier.
Eva Bonnier säger att hon inte var ”inblandad i Arnaultaffären på något sätt”. Men antyder att Engdahl och hon hade infekterade diskussioner om ”De obekymrade”, en revanschistisk bok som Engdahl publicerade efter krisen.
– Horace och jag hade en diskussion om en bok han till slut fick ge ut om den saken, en liten historia. Horace kan bli väldigt arg, men det var okej, säger hon.
Horace Engdahl skriver i ett mejl att han kommit att betrakta Eva Bonnier som en ”förtrogen vän”.
”Det är få personer”, skriver han, ”jag litar så fullständigt på som Eva”.
Engdahl skriver att det förtroendet är avgörande när det handlar om ”den ömtåliga processen att mot slutet av en ny boks tillblivelse ta emot synpunkter… Eva har alltid med öppet sinne lyssnat på mina ord till försvar, och när hon tyckt att jag talat väl för min sak, har hon lugnt låtit min författarvilja bli rådande. Det är ju ändå till sist jag som signerar texten. Men hennes familjenamn står även det på boken, och det menar jag har berättigat till den reservationslösa uppriktighet som hon har visat i vår dialog och som, även när jag tjurskalligt har hållit fast vid min text, har fått mig att se den höga insatsen i vissa formuleringar.”
Eva Bonnier är också förläggare till Håkan Nesser, nyligen dömd till fängelse för skattebrott.
I Therese Erikssons bok ger Nesser en kärnfull beskrivning av samarbetet.
Det består i regel av två samtal.
Det första när Nesser levererat manus till förlaget. Då mejlar Eva ”några allmänna synpunkter, svepande men alltid bra”.
Sedan hörs de efter att boken kommit ut – ”då har hon läst recensionerna och förfasas över hur lite utrymme recensioner får i pressen nu för tiden. Och till sist jämför vi vattenbristen på Öland med vattenbristen på Gotland. Så går det hela till”.
Jag frågar Eva Bonnier om recensionerna.
Du är ju också delägare i DN och Expressen och ett 40-tal andra tidningar. Finns det något du kan göra kring recensionsutrymmet?
– Nej, det kan jag inte lägga mig i. Det ska inte ägarna göra.
Men det stör dig?
– Det är klart att man vill ha mer utrymme för de egna recensionerna. Annars vore man ju inte förläggare.
Du är mer lojal med ditt förläggarskap än med ditt delägarskap?
– Ja, det kan man nog säga.
Varför då?
– Det har bara blivit så med åren.
Men det måste ändå vara speciellt för dig när en av dina författare sågas i DN.
– Det måste man bortse ifrån. Jag kan inte vara sur för att Dagens Nyheter inte gillar min bok.
Inte ens en förmiddag?
– Det är väl recensenten jag är arg på i så fall. Inte på tidningen.
Hör du av dig till recensenter?
– Aldrig. Aldrig. Det tror jag är livsfarligt.
Vad gör du i stället?
– Man står ut. Man går till förlaget och är arg tillsammans.
Vi ses på nytt på Rosendal en kall förmiddag i mars.
Trädgården ligger längs Eva Bonnier och nära vännen Cecilia Hagens promenadstråk på Djurgården, där de båda bor i trähus längs vattnet.
Det är några hundra meter mellan sysslingarnas kåkar. Konflikter kan uppstå.
Hagen, mångårig Expressenkolumnist, kallar Eva Bonnier för en pain in the ass att resa med.
Eva Bonnier, muntert förorättad, svarar:
– Vi har bara rest tillsammans ett par gånger. Men jag är ju tidsfascist, som mina barn säger. Cissi tycker det är jobbigt. Säger hon att hon ska komma förbi mig klockan elva startar hon hemifrån klockan elva.
Hagen och Bonnier umgås i en krets av ”mediedamer” där även förtrogna väninnor kan hysa ett mått av distans gentemot Eva, säger Hagen i Therese Erikssons bok.
Det återkommer i bokens röster om henne: en underliggande rädsla i den yttre omgivningen. Eva Bonnier säger själv att hon i ”grund och botten är en ganska blyg människa”.
Jag frågar Therese Eriksson om hon förstår rädslan.
– Ja, det gör jag. För Eva kan ha en lite svårintaglig framtoning. Men också för att folk generellt är rädda för makt och pengar. Och det är inte många i branschen som är mäktigare.
– Samtidigt som Eva är väldigt prestigelös – upplever jag det som i alla fall – blir det nog ofta som hon vill på förlaget. Säger hon att det ska bli på ett visst sätt så blir det i regel så, säger Therese Eriksson.
Mattias Fyrenius, den tidigare vd:n för Bonnierförlagen, säger att han och Eva Bonnier förde enskilda samtal på förlaget. Han säger att det skedde ungefär varannan månad.
Hon informerade sig då om läget på ett sätt som en vanlig anställd inte kan göra hos den högste tjänstemannen.
– Hon är nyfiken och håller koll. Och markerar genom närvaron av sin person vad hon tycker är viktigt. Inte så att hon talar om vad som egentligen ska ske. Att hon overrulade mig. Men det kanske inte behövdes, heller. Vi träffades så pass ofta.
Författare och andra branschpersonligheter kan attraheras av bokförläggare som förkroppsligar arvet, säger Fyrenius. Som när Evas syssling, den facklitterära chefen Abbe, raggade upp Zlatan Ibrahimović inför David Lagercrantz bok om honom. När jag intervjuade Zlatan i DN 2015 mindes han fortfarande de bonnierska släktporträtten i styrelserummet på Sveavägen. ”När jag kom in i det där rummet och såg alla dom här tavlorna: Vilka är det här? Då var det typ familjen, pappan och det. Det kändes wow”, sade Zlatan.
– Alla maktmänniskor som ska skriva böcker filtreras på något sätt genom Abbe, säger Mattias Fyrenius. Antingen är han deras förläggare eller den som tar den inledande kontakten.
Medan Eva Bonnier oftare tar hand om kulturens furstar. Som Lars Norén. I ”En dramatikers dagbok” skriver Norén om mötet med Eva Bonnier: ”Jag kände igen Gerard i henne. Det som jag tyckte om hos Gerard.”
Norén och Eva Bonnier förhandlade om hans förskott.
– Vi hade en väldigt oproblematisk relation, säger hon. Jag var inte rädd för honom. När han krävde ett omslag till en av dagböckerna som kostade jättemycket erbjöd han sig att betala själv. ”Nej”, sade jag, ”men om du är snäll att ta bort det där och det där om den och den personen så får du det dyra omslaget”. Det gick han med på. På det sättet kohandlade vi.
Bortom Rosendal, ute i den stora världen, rasar den högernationalistiska revolutionen vidare.
Känner en tung delägare i Bonnierkoncernen – Evas släktgren förvaltar 40 procent av aktierna – ett omvärldsansvar när liberalismen utmanas?
– Det vore väl förmätet. Ögonblicket drabbar ju oss alla på något sätt. Man får ge ut de böcker som man tycker är bra. Som har någonting att säga.
Fyra av fem barn bor utomlands, i USA och England. (Den femte, den yngsta sonen, är skogsbrukare i Hudiksvall). Eva Bonnier är skakad av Trump. Men lägger till att ”de svenska partierna inte är så roliga heller”.
Vad röstar du på?
– Det angår väl ingen. Men jag kan säga att jag i många år röstade på det som var ett socialliberalt parti. Det är det inte längre. Så då röstar jag inte på det.
Inget av de egna barnen arbetar i Bonnierkoncernen. Men en son bosatt i Cambridge, utanför Boston i USA, har gift sig amerikanskt och återvänt till släktrötterna: köpt en bokhandel i Pennsylvania och konverterat till judendomen. Vilket fick Evas bror, biskop emeritus Åke Bonnier, att utbrista: ”Äntligen en jude i familjen Bonnier!”
Familjen har judiska rötter. Eva Bonnier, som kallar sig ateist, var medlem av Judiska församlingen under 1990-talet, men lämnade i protest mot vad hon då uppfattade som en förväntan av församlingsmedlemmar att försvara Israels ockupationspolitik.
– Jag tycker Netanyahu är förskräcklig. Det finns inget annat ord för det. Men jag har aldrig varit i Israel. Vi skulle dit på en stor släktresa under 90-talet men den blev inställd av säkerhetsskäl.
Du har medvetet undvikit det?
– Jag har inte känt det stora suget. Jag skrev en uppsats i skolan om hur underbart det skulle vara att arbeta på kibbutz. Det tror jag inte jag skulle tycka en sekund, men jag hade läst en bok om Förintelsen som betydde jättemycket för mig, ”Den sista av de rättfärdiga”.
– Kulturellt kan jag fortfarande känna mig solidarisk med det judiska. Jag har de senaste åren varit förläggare för Joanna Rubin Drangers två stora böcker, ”Ihågkom oss till liv” och ”Dolda judiska liv”.
En arvtagares viktigaste uppgift i livet är att säkra återväxten i firman.
Sörjer Eva Bonnier att ingen av hennes barn blivit bokförläggare?
– Det tror jag nog egentligen att hon gör. Förlaget är ju allt för henne, säger Therese Eriksson.
Eva Bonnier säger själv att hon suckade för mycket under småbarnsåren.
– Jag minns att någon sade: Inget av dina barn kommer bli bokförläggare om du ska låta på det där sättet. Men jag har hela tiden tyckt att man ska bli förläggare av lust snarare än för att man måste. När barnen sedan flyttade utomlands kände jag att det vore roligt om någon i släkten ville. Och gudskelov finns ju Emma.
Emma Bonnier är Evas bror Pontus dotter, som Eva odlar som en protegé på förlaget. Hon är i dag anställd som redaktör där. Emmas bror Felix tillhör också nästa generations potentiella beslutsfattare i koncernen.
Vad gjorde Pontus för att engagera sina barn som inte du gjorde?
– Han var pojke och kanske själv närmare företaget än vad jag var en gång i tiden. Jag tror det handlar lite om det.
