När feststämningen från Guldbaggegalan i måndags lagt sig nås vi av beskedet om ytterligare en spik i kistan för svensk filmpolitik. Trots ett filmstöd i Europas absoluta bottenliga verkar det nu som att regeringen vill sänka produktionsincitamentet ytterligare –från en redan rekordlåg nivå. I regleringsbrevet inför 2025 till Tillväxtverket framgår att regeringen smugit in en sänkning av produktionsincitamentet för film och tv från 100 miljoner kronor till 87 miljoner kronor.
Det var 2022 som dåvarande regeringen – som en av de sista i EU – införde produktionsincitamentet, en produktionsrabatt som syftar till att göra det möjligt att återigen spela in filmer i Sverige.
Att nu sjabbla bort denna viktiga – och redan från början alltför blygsamma satsning – vore direkt skadligt. Om regeringen är seriös med sin uttalade strategi att stärka Sveriges konkurrenskraft inom kreativa näringar vore detta ett helt förbluffande beslut, som drabbar en redan dödshotad filmbransch. I bästa fall handlar det om ett misstag, men mer sannolikt är detta ett symptom på samma kortsiktighet och senfärdighet som präglat svenska regeringars politik i decennier.
När den preliminära analysen från den pågående filmutredningen presenterades i juni 2023 stod det klart att Sverige ligger på bottennivå i Norden och Europa vad gäller offentlig finansiering av film och tv-produktion. Med 36 kronor per capita i nationellt stöd är Sverige hästlängder efter Danmark och Norge som satsar 75 respektive 104 kronor per capita. Och nu aviserar våra nordiska grannländer ytterligare förstärkt stöd till film och tv.
Att Sverige över huvud taget har produktionsincitament är resultatet av en lång och utdragen process. Incitamentet var mycket efterlängtat när det kom. De svenska filmarna hade under det senaste decenniet i stigande grad tvingats flytta inspelningar och efterbearbetning till till exempel Ungern, Estland, Irland, Tjeckien, Nederländerna och Storbritannien. Att se Tallinn förklätt till Stockholm eller den tjeckiska landsbygden till Småland blev regel snarare än undantag. Sverige, med ett remarkabelt högt filmanseende, givet vår storlek och vårt lilla språk, tappade inte bara sitt filmkunnande utan också sin höga rankning.
Det nya incitamentet för film- och tv-produktion gav omedelbart en positiv effekt. Under de första två åren har 25 produktioner med en total budget på drygt 1,7 miljarder kronor fått ta del av incitamentet. Produktionsbolagen flyttade hem inspelningar som hade planerats till utlandet.
Vid den senaste ansökningsomgången tog medlen slut på mindre än en minut. Ett sådant system är varken rättvist eller förutsägbart, snarare tenderar det att bli ett digitalt lotteri.
Men systemet är underfinansierat och oförutsägbart. Den nuvarande budgeten på 100 miljoner kronor om året är en tredjedel av det belopp som rekommenderades i Tillväxtverkets utredning inför införandet och har varit otillräcklig från start. Vid den senaste ansökningsomgången tog medlen slut på mindre än en minut. Ett sådant system är varken rättvist eller förutsägbart, snarare tenderar det att bli ett digitalt lotteri.
Samtidigt visar internationella erfarenheter entydigt att strategiskt utformade produktionsincitament inte bara gynnar film- och tv-industrin utan hela samhällsekonomin. I Storbritannien har produktionsincitamenten för film åstadkommit en avkastning på 8,30 pund för varje satsat pund. Även mindre länder med befolkningar jämförbara med Sveriges har haft liknande resultat. I Österrike har varje euro i incitament genererat tre euro i direkta produktionsutgifter, pengar som går till löner och företag.
Samtidigt får staten tillbaka mellan 1,20 och 1,50 euro i form av skatteintäkter med mera. Irland har kunnat uppvisa ett ännu starkare resultat: En studie av nio produktioner visade att varje euro som investeras i film- och tv-produktion har skapat 3,80 euro i ekonomisk aktivitet och att dessa produktioner bidrog till 1 391 jobb inom den irländska ekonomin. Norge har kunnat uppvisa 4,70 kronor i värde för varje satsad krona.
Som ett erkännande av de ekonomiska effekterna av produktionsincitament har flera länder, däribland Storbritannien, Spanien, Island, Belgien och Österrike, valt att inte ha något årligt budgettak alls.
Det är i detta ljus regeringens sänkning av det redan underfinansierade produktionsincitamentet ska ses.
Regeringens strategi för företag i de kulturella och kreativa branscherna har som mål att år 2033 etablera Sverige som en ledande nation inom den kreativa sektorn, med stärkta exportmöjligheter och ökad tillväxt. Film- och tv-produktion, inte minst inom områden som animation och VFX, är en motor för hela den kreativa industrin och avgörande för Sveriges framtida konkurrenskraft.
Regeringen har nu valet att antingen fortsätta nedmonteringen av Sveriges film- och tv-industri eller att visa mod, göra avtryck och satsa på en sektor som kan leverera mångdubbelt tillbaka till ekonomin. Ett starkare produktionsincitament skulle inte bara bidra till fler svenska filmer och tv-produktioner utan också lyfta hela den kreativa industrin, skapa arbetstillfällen och bidra till Sveriges globala konkurrenskraft.
Prins Daniel beskrev väl på Guldbaggegalan att när film är som bäst möts alla konstarterna, teatern, litteraturen, måleriet och musiken. Tillsammans ger de filmen dess märkliga förmåga och kraft att förvandla oss som individer. Vår vädjan till den svenska regeringen är: låt inte denna kraft gå till spillo. Sverige och svensk kultur förtjänar bättre.
Eva Hamilton är ordförande för Film&TV-Producenterna
Läs också:
Helena Lindblad: ”Regeringen borde behandla sin beröringsskräck för den svenska filmen”.
Nicholas Wennö: Pinsamt snåla politiker har gett svensk film soppatorsk
Björn Wiman: Vem hade trott att gymägaren från Ockelbo var en kulturprins?
