För den stora publiken är den långa, ranka Eva Victor – som identifierar sig som icke-binär – mest känd för sin roll som den aviga fondmäklaren och sanningssägaren Rian i HBO:s penningstinna långkörare ”Billions”. För den mindre publiken handlar det kanske främst om hens satiriska och feministiska videor som piggade upp Twitter innan Elon Musk tog över plattformen.
Victors självbiografiska debutfilm rör sig i en helt annan sfär – långt från såväl Manhattans verbalt aggressiva finansvärld som de uppsluppet virala humorklippen som gjorde henne till nätkändis. I ”Sorry, baby” som hen skrivit och regisserat, spelar Victor huvudrollen som en ung doktorand i litteraturvetenskap på ett stilfullt inrett, gammaldags universitet i Massachusetts.
Agnes är begåvad, framgångsrik och blir hela tiden uppmuntrad av sin handledare (spelad av Louis Cancelmi som också var med i ”Billions”). Men en dag händer ”något dåligt” mellan dem, som Agnes benämner det. Ett övergrepp som hennes gynekolog kallar ”våldtäkt”, men som hon själv har svårt att sätta egna ord på. Skolans hr-avdelning sviker sitt uppdrag, och Agnes mår sämre och sämre med panikångestattacker och självvald isolering.
Allt sedan vinterns omsusade världspremiär på Sundance har Eva Victor undvikit att avslöja personliga detaljer bakom ”Sorry, Baby”. Hon betonar i stället det universella i erfarenheten av övergrepp – både själva händelsen och läkandet.
– Jag gjorde den här filmen för att jag ville skapa ett nytt centrum inom mig själv. Jag ville bort från det sexuella våldet i det jag varit med om. Jag försökte helt enkelt skriva fram ett annat fokus som handlar mer om vänskap och kärlek. Men också om hur man faktiskt kan gå vidare efter en sådan traumatisk upplevelse – även om det som i filmen kan ta fyra år, säger Eva Victor med ett snett leende på zoom från New York.
Hon har gott sällskap på skärmen av en fnissig duo som sitter på ömse sidor: Naomie Ackie (”I wanna dance with somebody”) som spelar hennes bästa vän Lydie och Lucas Hedges (”Ben is back”) som gör rollen som den sympatiska singelgrannen Gavin. De är alla tre rörande eniga om att det varmt gestaltade kompisskapet är filmens hoppfulla signum.
– Romantiska relationer har ofta ett bäst före-datum, men den nära vänskapen kan vara för evigt om inget allvarligt händer i relationen, säger Victor och Ackie i munnen på varandra.
Det höstfärgade dramat, som rör sig kring ett uppbrutet tidsperspektiv, har fått mycket beröm för att det dekonstruerar den typiska traumaintrigen, skapar ett nytt språk för upplevelser av övergrepp och gör huvudpersonen till ett starkt subjekt. DN:s Saga Cavallin skrev till exempel: ”Den gestaltar helt enkelt hur det är en del av att vara människa att uppleva hemska saker, utan att relativisera ämnets allvar”.
För Eva Victor själv har ”Sorry, baby” haft en stärkande funktion på flera olika plan.
– En sak som jag upplevt många gånger i livet är att helandet inte fungerar på ett linjärt plan. Det går lite fram och tillbaka. För mig var det nog det mest positiva läkeprocessen, på ett slags meta-sätt, att jag fick dela min regivision med en massa andra kreativa och smarta människor som hjälpte mig att gestalta min historia och lyssnade på mig, säger hen och klappar ömsint på sina medskådespelare.
Bland de som backat Victor genom processen finns bland annat den Oscarsbelönade ”Moonlight”-regissören Barry Jenkins som varit producent för filmen.
– På ett annat sätt har det förstås hjälpt mig att våga vara så här naken och sårbar – även om det kändes som att slå upp dörrarna så att hela världen kunde titta in i mitt innersta privata rum, säger Eva Victor och fortsätter:
– Jag fick ju samtidigt chansen att göra precis den film jag verkligen ville, och det är ju mer än man egentligen kan be om. Så helande, ja absolut!
Den största utmaningen var gränsdragningarna mellan drama och komik.
– Jag kommer från komedivärlden och vet precis hur man klipper fram ett skämt. Det var svårt för mig att våga balansera mer humoristiska scener med de som verkligen kräver stillhet och eftertanke, för att man ska förstå var Agnes befinner sig, säger Victor.
Sedan metoovågen började rulla hösten 2017 har det kommit en lång rad filmer som på olika sätt rör sig kring övergreppskulturer i olika maktsfärer. Senast Julia Roberts-filmen ”After the hunt” som kom tidigare i höst och också rör sig i den akademiska världen.
Eva Victor tycks lite trött på att få de självklara metoo-relaterade frågorna men svarar ändå snällt:
– Jag känner mig hela tiden mindre och mindre kvalificerad för att tala om de stora strukturerna. Jag skrev den här historien för att jag förstår just den här personen, Agnes, och vad hon går igenom under de år som följer efter övergreppet. Men det är klart att jag kände en press för att det är ett så stort ämne och handlar om något som förekommit så ofta.
Eva Victor lägger till att valet av spelplats, universitetsvärlden, inte är någon slump.
– Skolor är en speciell värld, en institution där många är passionerade och brinner för sina ämnen, vilket kan vara oerhört romantiskt. Men de är också företag som styrs av marknadens villkor och vill ofta undviker skandaler. Genom att placera Agnes och hennes förövare där ville jag både berätta om henne och visa hur institutioner kan svika sitt ansvar.
Fares Fares: ”Potensproblemen gör min filmstjärna mer sårbar och mänsklig”
Läs mer om årets upplaga av Stockholms filmfestival i DN.
