Det är sen eftermiddag i juni. I en aula i Stockholm ska SM-finalen i Microsoft Excel avgöras. Nu börjar den andra tävlingsgrenen, som av någon sporrad kontorshumorist döpts till ”grafbalett”. Diagram, alltså. Det är Hanna Johanssons svagaste område. Hon är nervös. Hon har redan förlorat första grenen, 100 meter spreadsheet, ett spurtmoment där man så snabbt som möjligt ska kopiera, klistra in och sortera fem kolumners och trettio raders data.
Det är ungefär som att bevittna ett jordskred fast i stället för lermassor är det datamängder som rasar nerför skärmen i oroväckande hastighet.
Men nu gäller grafer. Klockan tickar obönhörligt som bara tävlingsklockor kan. Då händer det som inte får hända. Hennes finger råkar träffa tangenten för punkt i stället för semikolon. Avståndet mellan knapparna är bara några millimeter men snedsteget är enormt. Ett felmeddelande täcker skärmen.
Uppe på scenen trampar tävlingskommentatorn runt och ropar upprymt i mikrofonen: ”Nu har hon fastnat! Vi får se om hon löser det!”
– Då blev det svettigt, för grafer är min akilleshäl. Jag gjorde en skaplig insats men kom ändå sist i den grenen, säger Johansson.
De tävlande sitter vid varsitt hopfällbart bord på scenen. Längst till vänster syns Hanna Johansson i grå kavaj, mörkt hår i hästsvans och namnlapp klistrad på bröstet. Jämte henne två män: en kortärmad och en v-ringad. Rummet domineras av en stor vit duk bakom de tävlande där deras skärmar visas. Markören flimrar i skytteltrafik mellan rader och kolumner.
Läget ser mörkt ut för Johansson. Nu återstår bara två grenar, formelbrottning och PowerBI.
I den första handlar det om att utifrån en samling data med namn, yrken, löner och postnummer skapa sammanhängande formler.
Momentet går bra. Det går utmärkt. Johansson har gedigen träning. Av arbetsdagens åtta timmar ägnar hon ungefär sju timmar och fyrtiofem minuter åt Excel. Hon tar hem grenen. De tre tävlande har nu vunnit varsin delseger. Tillbaka på ruta ett.
Kvarstår då det svåraste. PowerBI, ett verktyg för interaktiva rapporter med stora datamängder. Johansson äger ingen egen dator och hennes jobbdator har inte PowerBI så all träning har skett genom att tråla klipp på Youtube. Men när hon i tävlingens hetta kastar ett öga på projektorduken bakom sig inser hon att hon har hittat något som de andra tävlande inte har.
Hon vinner och blir svensk mästare i Excel. Det skedde 2016 men än i dag är hon titelförsvarare, eftersom Microsoft inte har arrangerat fler SM sedan dess. I Aftonbladet genomförs en vinnarintervju där alla frågor är ordvitsar ur kalkylbladens humorbok: ”Ska du bli graft berusad?”, ”Är du mallig?”, ”Har du någon arkefiende inom Excelvärlden?”
– Jag kvalificerade mig sedan till världsmästerskapen där jag kom femma, minns Johansson, vars favoritfunktion i programmet är XLOOKUP (bland proffsen känt som ”snarlikt VLOOKUP fast bättre”).
Trots att SM inte längre arrangeras lever världsmästerskapen vidare. 40 år efter lanseringen har Excel inte bara överlevt; kring det har en frodig subkultur odlats, med hängivna fans, egna glosor, interna skämt, statusmarkörer och profiler som Andrew ”The annihilator” Ngai, Jakub ”The Polish punisher” Pomykalski, och Peter ”The Swiftie sensation” Scharl (ja, han lyssnar på Taylor Swift under tävlingarna).
Och inte bara det, programmet har en egen konstscen – den 85-årige japanen Tatsuo Horiuchi målar fantastiska landskap av färglagda celler. Det skrivs poesi i Excel, där satser slumpas ihop i nästan oändliga kombinationer, ungefär som Raymond Queneaus ”Hundra tusen miljarder dikter” (1961). Det skrivs hela spel i programmets formelspråk.
Min egen kompetens stannar vid Autosumma och stapeldiagram men jag förstår varför programmet är så livskraftigt. De som bor i Excel är kliniskt överens: här kan man bygga en liten världsordning där allt är länkad orsak och verkan. Om livet är ett stökigt vardagsrum är kalkylbladet lådan där legobitarna får ordning.
Inom politik skulle frasen ”En enda sanning” vara farlig, men i ett delat ark är det rättesnöre.
En av scenens tydligaste gestalter är Bill Jelen, känd som ”Mr Excel”. Han är en 60-årig amerikan, varm och pedagogisk som den gamla skolans barnprogramledare, och har skrivit 73 böcker om Excel. Dessutom har han, enligt uppgifter på sin hemsida, vunnit ett vad på tusen dollar genom att stoppa en elektrisk fläkt med tungan. (Detta har ingen betydelse för artikeln annat än att det är omistlig information i största allmänhet.)
Excel-VM började sändas på prov 2022 av amerikanska sportkanalen ESPN. Då låg det inklämt i tablån mellan sändningar från en elsparkcykeltävling och lufthockey-VM. Men evenemanget blev en viral succé och arrangeras nu varje december i Las Vegas, med Bill Jelen som livekommentator.
Jag kollar VM-finalen på Youtube och tror att jag kommer att tråkas ihjäl men i stället sker motsatsen. Det blir nästan för intensivt med all formelsnickarglädje. För att hänga med krävs djup sakkunskap och ett sjätte sinne för siffror – jag saknar först bådadera – medan poängställningen slungas upp och ner på resultattavlan i tvära jojokast. Men jag vänjer mig.
Nu är ett av mina favoritögonblick i sporthistorien när en deltagare ska trycka på F2, kortkommandot för att redigera, men i stället råkar träffa F1 – för att kalla fram hjälprutan. Åtta sekunder går åt. I tävlingstid motsvarar det en geologisk epok.
”Åh nej, F1-knappen, han träffade den fruktade F1-knappen!” tjuter Bill Jelen medan man i realtid kan se deltagarens själ lämna ögonen.
– De riktigt hängivna tävlande köper nya tangentbord och plockar genast bort F1-tangenten från det. Det finns sex tangenter som aldrig används i Excel och som därför avlägsnas helt, förklarar Jelen.
Att det är knepigt som publiksport gör förstås inte prestationerna mindre beundransvärda. När en av tävlingens superstjärnor, irländaren Diarmuid Early som kallas ”Excels egen LeBron James”, i fjolårets final prickade in en tvåradig formel som rundades av med sex parenteser kokade publiken i arenan.
Regerande världsmästare är dataanalytikern Michael Jarman, en britt med buskigt solfjäderskägg i bronsnyanser. Han har sin egen fanclub, de kallar sig ”The Jarmy army”.
– När jag får poäng behöver jag inte ens kolla resultatlistan för jag hör min armé jubla. Och de är lättare att urskilja nu när de har egen merchandise, med förträffliga ”Jarmy army”-beppemössor, berättar han för mig.
Han bär det eftertraktade mästarbältet. Det är en överdimensionerad och utsirad accessoar, mittplattan är stor som hjulet på en skottkärra. Han har dock bara burit bältet vid två tillfällen: när han vann tävlingen, och på jobbets julfest två dagar senare.
– Sedan dess har det mest bara legat under tv:n. Jag älskar bältet, men det är inte direkt det mest praktiska priset.
Internet har en allmän tyngdlag som säger att alla nätgemenskaper till slut måste dras ner i kulturkriget. Mest känd är kvinnohatskampanjen runt 2014 som kallades Gamergate, där kvinnor i spelvärlden utsattes för hot och trakasserier. Man tänker att det är så det måste gå. Först entusiasmen, sedan skyttegravarna.
Men Excelvärlden är en främmande plats, de gör saker annorlunda. Trots att den är bebodd av främst manliga ingenjörer, analytiker och riskmatematiker lyser så väl sexism som rasism med sin frånvaro. De tävlande må bära machotäcknamn som ”Excel ninja” och ”Excel robot” men inte ens den obligatoriska nihilismen – internetskuggan som annars alltid smyger sig in – syns där.
I stället beskrivs scenen som ”nästan obegripligt helylle”, som om internet plötsligt mindes vad det lovade oss i början: rörelsefrihet för alla.
I kommentarsfältet till en av de strömmade tävlingarna kritiserar en tittare deltagarnas kunnighet. Men när han blir tillrättavisad retirerar han ångerfull ut ur rummet. ”Hörni, jag vill personligen be om ursäkt för allt mitt trams. Innerst inne är jag en sann älskare av Excel och skulle aldrig vara respektlös mot dessa modiga tävlande.”
Michael Jarman tror att det handlar om ursprungsmiljö. Deltagarna kommer från yrken där toxicitet vore karriärsjälvmord.
– Dessutom lockar tävlingarna personer som älskar pussel och problemlösning, och alla är så glada att få diskutera och dela det de älskar. Hur som helst är jag väldigt tacksam över att det är en så vänlig gemenskap och jag har fått många vänner där.
Den trevlighetsnormen genomsyrar samtliga jag pratar med. Till exempel Anna-Karin Petrusson. Vi träffas en eftermiddag i den numer avkristnade Filadelfiakyrkan (som i dag heter Filadelfia Convention Center) i Vasastan i Stockholm. Det är märkligt att sitta i hundraåriga bänkrader av blankbonad teak medan mässgolvet myllrar av montrar, vepor, podier och burkar med urdruckna energidrycker. I stället för altartavla täcks den bortre väggen av projicerade sponsorloggor inom databranschen.
Anna-Karin Petrusson är it-utbildare och har varit nere med Excel från dag ett. Hon är medarrangör av evenemanget Exceldagarna i december och bär titeln ”Microsoft Office Master” (ja, det är en certifierad titel som kräver flera avlagda prov).
Hon minns när Microsoft besökte hennes arbetsplats på mitten av 1980-talet för att sälja in Excel 1.0. Dessutom var hon som enda kvinna på plats under lanseringen av Excel -97 i Göteborg.
– Vi klev in i lokalen och såg på storduken hur staplarna i ett diagram uppdaterades i realtid: ”Fantastiskt, de rör på sig!” Det var börsdata som hela tiden förnyades.
Det brukar sägas att en genomsnittlig användare behärskar 10–15 procent av alla funktioner i Excel. Resten är mörk materia. Överlag är det existentiellt svindlande att försöka navigera programmets universum. Det tar nio timmar att skrolla sig ner genom alla rader som ryms i ett kalkylblad, och det får plats lite fler än 16 000 blad i en enda arbetsbok.
Av Excels 450 matematiska funktioner uppskattar Petrusson att hon har använt kanske en fjärdedel. Flera gånger i veckan besöker hon digitala meetups där experter samlas för att frikostigt dela med sig av nya tips och lärdomar.
Könsbalansen då? Som med det mesta annat i utbildningssamhället märker hon hur kvinnorna tar en mer framträdande roll; det är flest kvinnor som går hennes kurser, medan männen i regel lutar sig mot en ”jag kan själv”-inställning.
– Här ska du få se, säger hon sedan och öppnar ett fack på sin svarta ryggsäck. Hon visar upp en pin föreställande Excellogotypen med texten ”Excel-lent at my job – I know my sheet”.
Det är ett exempel på subkulturens humor. ”Sheet” är engelska för kalkylblad men uttalet ligger förstås tungotrevande nära ordet ”shit”. Hon förklarar ett annat skämt. Under VM-sändningarna har jag sett plakat där en deltagare beröms för att han aldrig ”#REF”.
– Det betyder att han inte begår misstag: hans formler har inga brutna länkar.
Jag frågar hur det perfekta kalkylbladet ser ut, om det finns ett estetiskt ideal. Det gör det givetvis. Och medan Petrusson beskriver det för mig – grundvärdena ska hållas separata på ett blad och sedan länkas i rapportsiffrorna på ett annat, inte fyllas i på olika ställen – letar sig ett leende fram i hennes ansikte. Jag anar att hon ser det tänkta bladet framför sig. Kolumner och rader som möts i belöningscentrum.
Är Excel sexigt? Det låter kanske märkligt, och de flesta skulle nog se sambandet Excel = incel, men rikta frågan till internet och du får ett självklart ”JA” i retur. I produktbeskrivningar kallar Microsoft själva sina lösningar ”roliga” och ”sexiga”, som om bokföringen nu har klätts i discoskjorta. Och varför inte? Ofta benämns ju läckra flödesscheman eller färgglada diagram som ”infoporr”, så en tillfredsställelse behöver kanske inte särskiljas så mycket från en annan. Signalsubstanserna som frigörs är trots allt desamma.
’Jag trodde aldrig att jag skulle bli sexsymbol på Tiktok, men … tja, nu är det så’
Det finns ett populärt mem om en Excelmästare som är ett ”freak in the sheets”, vilket kan betyda att han är en vilde såväl mellan lakanen som i kalkylbladen. En annan, som är duktig på grafer, kallas ”chart-throb”, en lek med ordet ”heart-throb”, hjärtekrossare. När jag dryftar detta med en kvinnlig bekant framkommer att hon dejtat en kille enbart för att han var proffs på Excel.
Vadan dessa big data-böjelser? Jag frågar världsmästaren Michael Jarman om han märkt av någon erotisk uppskattning.
– Jag tror att nördighet har blivit ”coolare” de senaste tio åren eller så. Jag vet inte riktigt vad det beror på, men det är i vilket fall trevligt – jag trodde aldrig att jag skulle bli sexsymbol på Tiktok, men … tja, nu är det så.
Kanske – troligen – handlar erotiken också om makt, det äldsta afrodisiakumet jämte choklad och akustisk gitarr. Om något bygger ju Excels kärnverksamhet på kontroll. Siffror styr världen. Känslan av att få verkligheten att rada upp sig, dra jämna kolumner och sluta ränna runt måste vara rätt berusande, som att få syn på de gröna sifferdraperierna i ”Matrix”.
Om man kan bryta ner världen på cellnivå kan man förstå den så, oavsett om det handlar om bilförsäljning, hur en befolkning röstar eller människors livsstil.
I vår kvantifierade samtid har kalkylbladet blivit en livsmanual. En vän i dejtningsvängen använder det för att betygsätta uppvaktarnas egenskaper. En annan matar in näringsvärdet på allt han äter för att hålla koll på protein, kolhydrater, fett och kalorier. Jag säger inte att det är sunt, men så ser det ut i min lokala ficka av rumtiden (och kanske också i din).
Det omätbaras renässans, som filosofen Jonna Bornemark förutspådde 2018 i en bok med samma namn, får gärna lägga på ett kol.
Men till dess räknar vi vidare. För så här har det sett ut i mer än 40 år. När de först kom på slutet av 1970-talet var elektroniska kalkylblad revolutionerande. De skapades av en Harvardstudent och det är lustigt att jämföra hur det lät då med hur man talar om AI i dag: rädslan för en automatisering som ska ersätta mänsklig arbetskraft; huruvida det går att lita på att datorer kan utföra beräkningarna felfritt.
(Lite kuriosa i marginalen: när brittiska underrättelsetjänsten MI5 skulle upprätta register över telefonnummer att avlyssna inträffade ett formatfel i kalkylbladet så att numren blev felaktiga – organisationen ägnade timmar åt att avlyssna fel personer.)
’Excel har funnits i 40 år och kommer säkert att finnas i 40 år till’
Det svåra med att skriva en sådan här text är att böja mig runt misstanken att jag nu författat en hyllningsbroschyr på 15 000 tecken till big tech. Och att det uppstått en så upphöjd kultur och tja, sexualisering, kring optimering, effektivisering och produktion är en sorts propaganda för kapitalismen som gamla baroner och brukspatroner bara kunnat drömma om (och Philip K Dick mardrömde om).
Men det är väl också en beskrivning av verkligheten. Som kryper lägre ned i åldrarna. I Frankrike, ett land känt för sina avundsvärt tuktade barn, använder ungarna Excel redan i mellanstadiet för att lösa skoluppgifter. Och inget tyder på att mjukvarans grepp om oss kommer bli mindre hårt, säger Anna-Karin Petrusson.
– Många it-system behöver gå i pension samtidigt som utvecklarna gör det, i och med nya säkerhetskrav i operativsystemen. Men Excel har funnits i 40 år och kommer säkert att finnas i 40 år till.
