Reaktionerna kommer inte att låta vänta på sig efter de misslyckade fredsförhandlingarna i Islamabad, som vicepresidenten JD Vance lämnade natten mot söndagen efter att ha lagt ett slutbud på bordet.
Det är ett av Irans ess i rockärmen – greppet om Hormuzsundet och energiförsörjningen till stora delar av Asien. Det kommer sannolikt åter att skapa oro med fallande börser och skenande oljepris – och i länder som Filippinerna, Bangladesh och Sri Lanka är det redan ransonering på bränsle.
– Iran gick ut tidigt i går med att amerikanerna gått med på att släppa iranska blockerade tillgångar på 100 miljarder dollar, det var moroten som USA var beredd att ge. Uppenbarligen tyckte man inte från Irans sida att det var värt det att släppa trumfkortet som man trots allt har. Det har att göra med att man inte litar på amerikanerna eller Netanyahu, som var den som förmådde Trump att gå i krig, säger Mohammad Fazlhashemi, idéhistoriker och professor i islamisk teologi och filosofi.
Enligt JD Vance var en av USA:s ”röda linjer” Irans höganrikade uran, där USA kräver att landet ska lämna ifrån sig det och ge upp all teknik som kan användas för att tillverka kärnvapen.
– Men under det här kriget har Iran också insett att vid sidan om Hormuzsundet så är de 440 kilo höganrikat uran som man har, som på kort tid kan omvandlas för vapenanvändning, ett andra trumfkort. Det gör landet till en tröskelstat för kärnvapen.
Irans strategi har hela tiden varit att överleva kriget, utan att kapitulera eller att regimen kollapsar. De har inte bråttom att få ett avtal, och USA:s och Israels strategi, ”att kapa huvudet på ormen” och på kort tid få regimen på fall, har hittills inte lyckats.
– Man har också lyckats bita ifrån mot Israel, mot de amerikanska baserna och infrastrukturen i grannländerna. Så man är lite tillbaka på ruta ett, säger Mohammad Fazlhashemi.
Det framgår också av uttalanden från Irans utrikesdepartement på söndagen att man inte förväntade sig en uppgörelse i Pakistan, utan att det mest handlade om att presentera sina egna röda linjer – och att man inte har bråttom.
För medlaren själv, Pakistan, står mycket på spel i ett komplicerat läge. Landet är allierat med USA, men har en stor shiamuslimsk minoritet som står bakom det iranska styret. Samtidigt har man i ett avtal förbundit sig att försvara Saudiarabien, som utsätts för anfall från Iran.
– Det komplicerar saken, det finns en risk att Pakistan dras in kriget. Det är mycket som är oklart. Härnäst återstår också att se hur Kina och Ryssland agerar i det här sammanhanget, och Israel, som gärna vill fortsätta att slå så mycket som möjligt mot Iran.
Pakistan vädjar därför att det tvåveckors eldupphör som utlysts i samband med förhandlingarna ska fortsätta.
Trumps nya plan verkar vara att försöka svälta ut Iran genom en sjöblockad, liknande den som genomfördes mot Venezuela. Hittills har Iran fått dispens från sanktionerna mot landet och fått sälja sin olja till länder i Asien, för att mildra effekterna på världsekonomin, vilket gett landet stora intäkter. Om dessa stryps förvärras läget för regimen, som redan står inför ett svårt val, menar Fazlhashemi.
– Iran har malts sönder av de amerikanska och israeliska bombningarna. Antingen satsar man på reformer för att underlätta ekonomiskt för folk, eller så lägger man pengarna på att bygga upp den militära infrastruktur som förstörts, och på upprustning. Gör man det senare kan det leda till interna oroligheter i likhet med dem vi såg tidigare i år. Men det kommer att ta tid innan en sjöblockad biter, säger han.
Det var den svaga ekonomin i Iran som startade oroligheterna i mellandagarna 2025, vilka ledde till protesterna i början av 2026, och till kriget i slutet av februari.
Då var Trumps budskap att USA skulle hjälpa till att ”befria det iranska folket”. Presidentens senaste utfall om att ”bomba Iran till stenåldern” och att han ska ”utplåna en civilisation” har dock väckt nationalistiska strömningar i landet, och utnyttjas av regimen.
– Där gjorde sig Trump en björntjänst hos många iranier. Det har väckt mycket starka reaktioner, men det är inte samma sak som att man stödjer regimen.
