Strider har pågått för fullt vid gränsen mellan Indien och Pakistan sedan det indiska luftangreppet i tisdags natt. Attacken, mot Pakistan och Pakistankontrollerade Jammu och Kashmir, uppges vara ett svar på terrordådet den 22 april då 26 personer dödades i Indienkontrollerade Kashmir. Indien anklagar Pakistan för inblandning, vilket Pakistan förnekar.
FN:s generalsekreterare António Guterres har meddelat att han är ”mycket oroad” över den rådande situationen och världsledare manar till återhållsamhet.
Pakistan och Indien har båda kärnvapen. De fungerar avskräckande, framhåller Henrik Chetan Aspengren, forskare vid Utrikespolitiska institutet. Indiens doktrin är att man inte ska vara först med att använda kärnvapen. Pakistan har inte varit lika tydliga.
– Idén med avskräckning är att man inte riktigt ska veta om kärnvapen ska användas eller inte. Osäkerheten spelar en roll, men att vi skulle stå på randen till ett kärnvapenkrig bedömer jag som ganska osannolikt, säger Henrik Chetan Aspengren.
Ett kärnvapenkrig med taktiska vapen skulle innebära en enorm eskalering och diplomatisk kris, enligt Aspengren. Indien och Pakistan har dessutom utkämpat krig tidigare. Senast under Kargilkonflikten 1999, året efter att Pakistan testat sina kärnvapen för första gången.
– Det var inte tal om att bruka kärnvapen i det läget eller det fanns i alla fall inga tydliga sådana hot. Det finns möjlighet att föra ett konventionellt krig med konventionella stridskrafter, säger Henrik Chetan Aspengren.
Han poängterar att man från indisk sida varit tydlig med vilka mål man riktat in sig på: ett sätt att visa att det handlar om ett svar på terrorattacken den 22 april.
– Retoriken är snarare att man kan plana ut och inte trappa upp konflikten mer.
För Pakistan är det viktigt att både förneka inblandning i terrorattacken och att markera mot Indien. Ett exempel är att landet gått ut med att man har skjutit ned indiska stridsplan. Landet vill visa att det nått framgångar militärt, enligt Aspengren.
– Det är också en signal om att man kanske kan hitta en balans, där man väljer att inte trappa upp utan snarare framhålla vad man har åstadkommit.
