Medan resten av filmvärlden var upptagna av woke-bråk och stök kring den senaste ”Snövit”-versionen i våras, smög en annan sagotjej upp på bioduken i ”The ugly stepsister”. Nu har denna köttiga tolkning av ”Askungen” äntligen kommit till Sverige.
Den norska filmskaparen Emilie Blichfeldts debutverk ansluter till den rådande trenden där klassiska ärkeskurkar (”Cruella”, ”Jokern” med många flera) får ge sin syn på saken – och det i en skröna som till och med skulle få de brutala Bröderna Grimm att ropa på Sagoombudsmannen. Berättelsen om Askungen som blir hunsad av sin elaka styvmor och bonussystrar, inte får gå på balen men till slut ändå hamnar i prinsens famn, har här fått en rejäl fokusförflyttning. Intrigen är i princip densamma som vi sett förut men likt Bengt Ohlssons ”Gregorius”, om den ratade prästen från ”Doktor Glas”, ser vi nu skeendet ur styvsystern Elviras (Lea Myren) perspektiv.
Det ska kanske påpekas att myten om Askungen hade traderats i tusentals år, över hela jorden, innan Disney la vantarna på den (det finns även en alternativ variant om en pojke kallad Askeladden).
Blichfeldts version vänder sig först och främst mot sagovärldens smått fascistoida kausalitet där ett fult yttre också innebär ett illvilligt inre. Här blir istället grundberättelsen omdanad till en frontalattack på kroppshets och självskadebeteende. Där Disney ser på styvsystern med upphöjt förakt finns här en humanistisk medkänsla för en tonårstjej vars brott bara är att försöka passa in, och leva upp till hårt ställda förväntningar. Askungen (Thea Sofie Loch Næss) ges också större manöverutrymme än vanligt. Lite högdragen är hon allt, men samtidigt en människa med rimliga motiv och lustar.
Elviras mamma (Ane Dahl Torp) däremot, är diabolisk och girig. Hon driver på sin dotter, vill att hon ska bli prinsens utvalda och placerar henne därför i den franskättade plastikkirurgen Dr Esthétiques våld (Adam Lundgren i en liten men minnesvärd krumelur).
Nej, sentensen är inte subtil, men ska inte heller vara det. Det här är hardcore. Ett på alla vis explicit och hårt skruvat drama, med en fabulös fantasirikedom. Här är det exempelvis inte några söta möss som hjälper Askungen att sy en balklänning, istället är det likmaskarna från hennes pappas ruttnande kropp, som (förvandlade till silkesmaskar) väver stassen.
De groteska specialeffekterna är över huvud taget, trots en sannolikt begränsad budget, av yppersta body horror-klass. Det börjar med en ovanligt lång pormask, utklämd i extrem närbild och slutar med att vi får Elviras avhuggna tår upptryckta i ansiktet – en bisarr men också, på något säreget vis, vacker scen som tack vare det skimrande fotot får en närmast kulinarisk kvalitet. Ja, jisses, det låter ju helt vettlöst men det är så Emilie Blichfeldts fyndiga och våldsamma verk påverkar. Hon ställer moral och estetik på huvudet, tar ut svängarna utan att tappa balansen och för så den här brutala baletten hela vägen in i mål. Med stil och konsekvens.
De som tyckte att det var ett problem att Rachel Zegler i ”Snövit” hade en aning för mörk hy lär inte se med mildhet på att Askungen här idkar doggy style-sex med drängen, men den här filmen är – vilket nog har framgått – inte något för kräsmagade traditionalister.
Se mer: Fler fantasifulla norska filmer: ”Trolljägaren” (2010), ”Thelma” (2017), ”De oskyldiga” (2021).
Läs mer: Emilie Blichfeldt: ”Jag vill förstå varför man vill kapa tårna för att få plats i Askungens sko”
