I november kom en nyhet som passerade relativt tyst förbi i flödet.
Fjällugglan – den vita rovfågeln som många kanske mest känner igen från Harry Potter – föreslås nu föras upp på listan över arter som bedöms som nationellt utdöda i Sverige.
En art som bär fjällens namn har försvunnit från sitt naturliga hem.
Fjällvärlden beskrivs ofta som något djupt svenskt: vidderna, renarna, topparna och tystnaden.
Är vi på väg att förlora något grundläggande?
Fjällen är de bergsområden i norra Sverige där klimatet präglas av långa vintrar och korta, svala somrar. Ovanför trädgränsen blir växtsäsongen så kort att träd inte kan överleva. Där tar kalfjället vid, en tundra med låga växter som tål frost, vind och snö. Längre ner på sluttningarna breder fjällbjörkskogar, myrar och dalgångar ut sig.
Det här är en miljö som ofta framställs som orörd. Det är bara delvis sant. Samiska samhällen har brukat fjällen i tusentals år genom renbete, jakt och fiske. Under senare tid har även turismen blivit en viktig del av landskapet, med leder, fjällstationer och besöksnäring. Fjällen är både ett uråldrigt kulturlandskap och ett mycket sårbart ekosystem.
Klimatförändringarna påverkar fjällen på flera nivåer – från temperaturen i luften till snötäcket, växtligheten, djurlivet och de människor som är beroende av dem.
För att förstå vad som står på spel behöver vi titta närmare på några av de viktigaste förändringarna.
1. Temperaturen
Det första som förändras i fjällen är själva förutsättningen för landskapet: kylan.
Jordklotet värms inte upp jämnt. I Sverige sker uppvärmningen snabbare än det globala genomsnittet. Och snabbast går det i fjällen.
Det är en följd av så kallad arktisk förstärkning: mindre snö och is gör att solenergi tas upp i stället för att reflekteras bort, och uppvärmningen accelererar.
Klimatprognoser visar att dygnsmedeltemperaturen förväntas stiga de närmaste decennierna:
Blå färg i kartan illustrerar platser där årsmedeltemperaturen är under nollgradersstrecket. Framtidskartorna visar att gränsen mellan plus- och minusgrader flyttar allt längre upp i fjällkedjan.
Om utsläppen av växthusgaser fortsätter vara höga beräknas Sverige i slutet av seklet i stort sett inte ha några platser med årsmedeltemperatur under noll.
Mildare vintrar och fler dagar med plusgrader påverkar snötäcket, växtsäsongen och de arter som är anpassade till kyla.
2. Snötäcket
Snön är inte bara vacker, den är en ekologisk infrastruktur. Den isolerar marken, styr vattenflöden, ger skydd för smågnagare och är avgörande för renens vinterbete. När snön minskar förändras allt detta.
Med högre temperaturer minskar både snödjupet och tiden som landskapet är snötäckt. Nedanstående grafer visar snödjupet över året i tre fjällstationer: Katterjåkk (nära Riksgränsen i Norrbottens län), Hemavan (nära Tärnaby i Västerbottens län) och Höglekardalen (nära Östersund i Jämtlands län).
I alla tre stationerna visar klimatmodellerna ett tydligt mönster: snödjupet minskar och vintern blir kortare. Dessutom blir regn under vintern allt vanligare.
Det här förlänger den vegetationsperiod som gynnar buskar och träd. Det leder till tundrans försvinnande i ett slags trögt men systematiskt skifte.
3. Trädgräns
När vi talar om fjäll tänker många på det öppna, trädlösa landskapet där snön ligger kvar länge och där vegetationen består av mattor av lavar och fjällörter. Den miljön kallas kalfjäll, en tundra, och den börjar där trädgränsen slutar.
Trädgränsen är därför en nyckeldefinition: den markerar klimatets yttersta gräns för var enskilda träd kan växa. Den påverkas av temperatur, snödjup, vind och längden på växtsäsongen. När klimatet blir varmare kan träden generellt sett leva högre upp på bergssluttningarna.
Under de senaste decennierna har trädgränsen i svenska fjällen rört sig uppåt. Fjällbjörkar och buskar etablerar sig på platser som tidigare var tundra. Det syns både i fältinventeringar och långvariga övervakningar av växttäcket i fjällkedjan, där risväxter och buskar ökar på bekostnad av de låga tundraarterna.
Att trädgränsen flyttar högre upp betyder att kalfjällets utbredning krymper. Fjällen som landskap består av flera zoner: myrar och dalgångar, fjällbjörkskog och kalfjäll. När kalfjället trycks ihop av stigande trädgräns ändras landskapsbilden, och de miljöer som är typiska för högalpin tundra minskar snabbt.
I en studie från 2024 har forskare från Lunds universitet, Göteborgs universitet och SMHI simulerat hur den skandinaviska fjällvärlden förändras när klimatet blir varmare.
De har använt högupplösta klimatdata och kopplat dessa till en avancerad modell som simulerar hur olika växttyper reagerar. Modellen tar även hänsyn till renbete, eftersom det påverkar hur buskar och träd etablerar sig på kalfjället. Forskarna har låtit hela landskapet utvecklas år för år fram till 2100.
Simuleringarna bygger på ett scenario med fortsatt höga utsläpp, vilket innebär en stark uppvärmning i fjällen under slutet av seklet. Resultatet är dramatiskt. Om utvecklingen fortsätter på detta sätt kommer nästan all svensk tundra i de södra fjällen att vara borta vid år 2100, ersatt av buskmarker och skog. Stora områden som i dag består av kalfjäll – som Helags, Vindelfjällen och Fulufjället – blir i modellen i praktiken helt skogsbevuxna. I de norra fjällen finns tundran kvar längre, men den krymper snabbt och pressas uppåt mot fjälltopparna när vegetationen klättrar upp för sluttningarna. Detta kommer ha stora konsekvenser även för de norska fjällen.
Det skapar en ekologisk återvändsgränd för många arter: klimatet blir för varmt i skogen, och högre upp finns inget utrymme – där tar berget slut.
4. Djur- och växtliv
Trots det låga antalet arter har fjällen en särskild betydelse för Sveriges natur. En ovanligt stor del av fjällens arter – drygt en tredjedel – finns inte i någon annan svensk naturtyp. Landskapet fungerar som ett eget biologiskt rum, med livsformer som är helt beroende av kyla och öppna marker. Det gör att även små förändringar av tundrans utbredning kan få stora följder: när livsmiljön krymper finns det ofta ingen alternativ plats att ta vägen.
När klimatet förändras är det oftast de mest specialiserade arterna som påverkas först. I fjällen handlar det om arter som har utvecklats för ett liv nära nollgradersstrecket: korta somrar, tjockt snötäcke och låg konkurrens från buskar och träd. Fjällarterna är anpassade till en tillvaro där lång vinter är en tillgång, inte ett hinder.
Många av fjällens mest typiska arter – från fjällört, fjällpipare och snösparv till snöberoende fjärilar och mossor – är därför knutna just till tundran. När växtsäsongen blir längre och buskvegetationen tar plats, flyttar konkurrensen bokstavligen uppför sluttningarna. De arter som inte klarar skugga, högre marktemperatur och tätare växtlighet får allt mindre utrymme. Anpassningen blir enkel i teorin men svår i praktiken: för att behålla sitt klimat måste arterna dra sig uppåt. Men utrymmet minskar ju högre man kommer.
Läget för fjällarterna har länge varit förhållandevis stabilt, jämfört med arter i andra landskap. Stora arealer skyddad natur, lågt exploateringstryck och få invasiva arter har bidragit till att utvecklingen hållits tillbaka under 2000-talets första decennier. Men de senaste åren finns tendenser till påverkan. Fåglar knutna till tundran började minska runt 2010. I de senaste bedömningarna pekar kurvorna nedåt även för dagfjärilar och mossor i fjällmiljö, särskilt de arter som är beroende av snölegor – områden där snön ligger kvar långt in på sommaren och som snabbt påverkas av mildare vintrar.
Samtidigt finns exempel på motsatsen. Fjällräven, som länge varit på gränsen till att försvinna i Sverige, återhämtar sig gradvis genom målmedvetna insatser (till exempel utfodring). Den visar att riktade åtgärder kan ha effekt även i ett landskap där de stora förändringarna drivs av klimatet snarare än av exploatering.
5. Människor, renskötsel och kultur
Klimatförändringarna märks inte bara i vegetationen, utan även i vardagen för de människor som lever av fjällen. För renskötseln innebär mildare vintrar fler isiga snöskikt som omöjliggör lavbete och tvingar fram stödutfodring. Samtidigt förändrar igenväxningen sommarbetet och ökar konkurrensen med buskvegetation. På flera håll tillkommer ett växande slitage från turism och terrängkörning.
Stora delar av fjällandskapet är skyddad natur. Miljöbalkens regler om så kallade obrutna fjällområden sätter hårda gränser för nya anläggningar, och Naturvårdsverket beskriver exploateringen inom dessa områden som ”mycket blygsam”. Samtidigt ökar trycket lokalt – särskilt i de södra fjällen – när turistorter växer. I takt med att intresset för mineralprospektering och vindkraft blir större kan markanspråken komma att förändra landskapet på längre sikt.
På många platser är inte den byggda miljön problemet, utan slitaget från terrängkörning, leder och ökat friluftsliv, som både påverkar naturvärden och stör renarnas vandring.
Fjällen är alltså inte fria från mekanisk mänsklig påverkan – men exploatering är i dag en mindre drivkraft för förändring än klimatet.
Är de svenska fjällen på väg att försvinna? Nej, den svenska fjällvärlden försvinner inte från kartan. Men ja, dess gränser flyttar sig: trädgränsen stiger, snötäcket tunnas ut och området där tundran kan överleva förväntas krympa år för år. Det är inte en dramatisk kollaps utan en gradvis förändring som sker i långsam takt över många decennier. För den som är född i dag kommer framtidens fjäll att se helt annorlunda ut om de stora utsläppen av växthusgaser fortsätter och klimatet fortsätter att bli varmare.
