Hög arbetslöshet, underskott i statskassan och fallande bostadsbyggande.
När ekonomin viker nedåt skyller naturligtvis ingen regering på sin egen politik. Förklaringarna ser väldigt olika ut beroende på vem man frågar.
Från S-håll har det ofta låtit ungefär så här: borgerliga regeringar ärver stora överskott och förvandlar dem till underskott som sedan får ”städas upp” av socialdemokrater.
Det har varit en återkommande argumentation i svensk politik – i femtio år.
– Borgarna går till dukat bord, sade statsminister Olof Palme (S) i ett tal i Kungsträdgården i Stockholm efter valförlusten 1976.
– Vi lämnade efter oss välfyllda lador. Men nu har de gjort av med alla pengarna, sade S-ledaren Magdalena Andersson i en intervju i februari i år.
En annan tolkning är att borgerliga regeringar tycks ha haft ovanligt dålig tajming i konjunkturcykeln. Fälldin fick hantera följderna av olje- och industrikriserna på 1970-talet, Bildt en djup bank- och fastighetskris i början av 1990-talet, Reinfeldt effekterna av den globala finanskrisen 2008-09 och Kristersson nu senast inflationskrisen och den efterföljande lågkonjunkturen.
De senaste 75 åren har Sveriges bnp backat tio gånger. Vid alla tillfällen utom två har borgerliga regeringar suttit vid makten. Det stämmer också att borgerliga regeringar, tre gånger av tre möjliga, har lämnat över underskott i de offentliga finanserna till en S-ledd regering och att resultatet sedan vänt till plus. Så såg det ut 1982, 1994 och 2014. Prognoserna pekar på att 2026 också blir ett minusår.
Men sådana samband säger i sig väldigt lite om orsakerna. Det är inte statsminister Ulf Kristerssons (M) fel att Ryssland anföll Ukraina vilket bidrog till en inflationschock och stigande räntor över hela världen. Regeringar måste bedömas i ljuset av den omvärld de verkar i – och efter hur de hanterar den.
Diskussionen rymmer egentligen två olika hypoteser: dels om tajming (att borgerliga regeringar oftare skulle råka tillträda eller sitta under nedgångar), dels om politikens effekt (att borgerliga regeringar i sig skulle ge sämre ekonomiskt utfall).
Sedan 1950-talet har Sverige haft 21 regeringar. Att några råkar sammanfalla med lågkonjunkturer är oundvikligt. Konjunkturen rör sig i vågor. Perioder av uppgång följs av nedgångar – och tvärtom.
Fakta.Ordlista
Bnp: Värdet av alla varor och tjänster som produceras i ett land under en viss period, oftast ett år. Används som huvudmått på ekonomins storlek och aktivitet. Förkortningen står för bruttonationalprodukten.
Potentiell bnp: En uppskattning av hur mycket ekonomin kan producera långsiktigt, det vill säga med ”normalt” utnyttjande av arbetskraft och kapital och när inflationen sammanfaller med inflationsmålet.
Bnp-gap: Skillnaden mellan faktisk bnp och potentiell bnp. Negativt gap betyder att ekonomin går svagare än normalt (lågkonjunktur), positivt att den går över sin långsiktiga kapacitet (högkonjunktur).
Ett vanligt sätt att mäta konjunkturen är med det så kallade bnp-gapet (se faktaruta). Den visar hur ekonomin ligger till jämfört med ett normalt konjunkturläge. Ett negativt gap betyder lågkonjunktur. Ett positivt gap betyder högkonjunktur.
Jämför man Sverige och Europa framträder tydliga gemensamma nedgångar: oljekriserna på 1970-talet, finanskrisen 2008–2009, pandemin 2020. De ligger i hög grad utanför enskilda regeringars kontroll.
Mot den här bakgrunden går det att jämföra konjunkturen i omvärlden (Europa) under borgerliga respektive socialdemokratiska regeringar i Sverige. Under perioden 1972–2026, alltså drygt 50 år, ser det ut så här:
● Socialdemokratiska regeringar har suttit 34 år, varav 14 år (41 procent) när det varit lågkonjunktur i Europa.
● Borgerliga regeringar har suttit 21 år, varav 15 år (71 procent) när det varit lågkonjunktur i Europa.
Skillnaden är tydlig. Borgerliga regeringar har oftare styrt i svaga konjunkturlägen i omvärlden.
Det ger stöd för att tajming spelar roll. Maktskiften i Sverige verkar i flera fall ha sammanfallit med eller skett i anslutning till internationella konjunkturvändningar nedåt.
Har borgerliga regeringar haft ”otur”? Delvis, ja. Konjunkturcykler drivs till stor del av globala faktorer – oljepriser, finansmarknader, pandemier och geopolitik. Men det är också lätt att se mönster i efterhand som inte nödvändigtvis säger något om orsak.
Statsvetenskaplig och nationalekonomisk forskning har pekat på en vanlig mekanism: regeringar som sitter under högkonjunktur tenderar att bli omvalda, medan missnöje under lågkonjunktur driver maktskiften. Det innebär att oppositionen (oavsett färg) systematiskt ”riskerar” att ta över just i samband med att ekonomin viker.
Den andra frågan gäller politikens effekt: påverkar en regerings politiska färg utfallet?
Här blir det betydligt svårare att dra slutsatser.
Det är frestande att plocka russinen ur kakan. Sverige har exempelvis gått från ett överskott i de offentliga finanserna 2022 till ett betydande underskott i år. Sådana siffror kan se ut som ett kvitto på misslyckad politik – men de utelämnar kontexten. Under samma period har konjunkturen försämrats över hela världen.
Men den förda politiken har också betydelse. Finanspolitiska rådet anser att Tidöregeringens budget för 2026 är alldeles för expansiv och driver på underskottet, samtidigt som åtgärderna anses ha begränsad effekt på konjunkturen och ökar riskerna för de offentliga finanserna på sikt. Samtidigt säger sådana bedömningar inget om hur utfallet hade sett ut med en annan politik – till exempel under en socialdemokratisk regering.
Ekonomisk politik verkar med fördröjning, ofta över flera år. Beslut som fattas under en regering kan få full effekt först under nästa. Två exempel illustrerar detta:
1. 1990-talskrisen
Den svenska 1990-talskrisen, under regeringen Bildt, byggdes i stor utsträckning upp under 1980-talet, alltså när Socialdemokraterna styrde.
Krisen i korthet: År 1985 avreglerade Riksbanken kreditmarknaden. Utlåningen ökade kraftigt, fastighetspriserna steg och finansiella obalanser byggdes upp. Några år senare blev det en krasch: fastighetspriserna föll, fastighetsbolag gick i konkurs, banker fick stora kreditförluster, finanssystemet skakade, arbetslösheten exploderade och de offentliga finanserna försämrades dramatiskt.
Även beslut som fattades under borgerligt styre har i efterhand kritiserats, inte minst försöken att försvara den fasta växelkursen, som kom att innebära att Riksbanken en kort period höjde styrräntan till 500 procent. Men huvudpoängen är att problemen till stor del hade byggts upp tidigare, innan Carl Bildt tillträdde som statsminister hösten 1991.
2. Globala finanskrisen
Samma logik kan också ge ett annat utfall.
När den amerikanska investmentbanken Lehman Brothers föll hösten 2008 hade Sverige (regeringen Reinfeldt) ett starkt utgångsläge: låg statsskuld efter flera år av budgetöverskott och ett etablerat finanspolitiskt ramverk – i stor utsträckning uppbyggt under tidigare, socialdemokratiska regeringar. Det blev ingen motsvarande statsfinansiell kris som i början av 1990-talet.
Poängen är att ansvar och utfall ofta sträcker sig över flera regeringar. Att isolera effekten av en enskild regerings politik är därför metodmässigt mycket svårt.
Den här typen av diskussion är inte unik för Sverige. I Storbritannien återkommer ofta påståendet att konservativa regeringar haft ovanligt besvärliga ekonomiska perioder. Och i USA har bnp-tillväxten i genomsnitt varit högre under demokratiska presidenter än under republikanska, vilket lett till en liknande debatt även där: handlar det om politik – eller om tur? Forskning pekar på att en stor del av skillnaderna i USA förklaras av just externa faktorer såsom globala konjunktursvängningar och oljepriser.
Större jämförande studier finner att sambandet mellan regeringars ideologiska färg och ekonomisk tillväxt i stabila demokratier är svagt eller obefintligt, när man kontrollerar för andra faktorer. Som en liten parentes verkar det som att de ideologiska skillnaderna i ekonomisk politik har krympt över tid. Fram till 1990-talet var det stor skillnad mellan höger och vänster, inte minst i fråga om storleken på offentlig sektor. Sedan dess har avstånden blivit betydligt mindre.
Ett land existerar inte i ett ekonomiskt vakuum. Slutsatsen blir därför dubbel. Det finns ett tydligt mönster i Sverige där borgerliga regeringar oftare har styrt under svagare konjunktur. Det kan tolkas som otur – eller som ett resultat av hur väljare agerar i samband med ekonomiska vändpunkter. Men det går inte att därifrån dra slutsatsen att vissa regeringar orsakar kriserna eller systematiskt presterar sämre ekonomiskt.
Svaret i korthet
1. Borgerliga regeringar har oftare än socialdemokratiska styrt under ekonomiska kriser.
2. Konjunkturen drivs främst av globala faktorer som internationella finanskriser, pandemier och geopolitik. Regeringar påverkar, men kontrollerar inte förloppen.
3. Effekten av en regerings politiska färg på ekonomiskt utfall är svår att isolera och forskningen visar inget tydligt samband.
Det här är Fakta i frågan
• Har skjutningarna minskat? Varför är arbetslösheten så hög? Har vi en adhd-epidemi i Sverige? DN fortsätter att granska viktiga frågor om samhällsutvecklingen.
• Vi går till förstahandskällor och försöker så gott det går att svara på alla frågor med stor transparens och offentliga data.
• DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik och Lars Calmfors, i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser. DN står för allt innehåll i texten.
• Har du synpunkter på innehållet? Hör gärna av dig till kristoffer.orstadius@dn.se
• Missa inga fakta: Här hittar du alla tidigare delar. Du som är inloggad på DN kan också följa Fakta i frågan på vår sajt, genom att klicka på ”Följ”-knappen här i artikeln.
Läs fler Fakta i frågan:
Kommer Sverige att klara en allt äldre befolkning?
Hur stor är asylinvandringen?
Mår unga allt sämre?
Har den svenska bostadsmarknaden gått sönder?
Håller Sverige på att knäcka gängen?
Är de svenska fjällen på väg att försvinna?
Har Sverige tappat ledartröjan i klimatfrågan?
Alla Fakta i frågan finns här
