Med undantag för pandemin 2020 är arbetslösheten i Sverige på sin högsta nivå på 14 år.
Den är dessutom högre än i många andra länder: Sverige har EU:s sjunde högsta arbetslöshet i åldersgruppen 20–64 år.
Hög arbetslöshet innebär inte bara stora samhällskostnader. För enskilda människor ökar risken för psykisk ohälsa, långvarigt utanförskap och kriminalitet. Dessutom tycks arbetslösheten ”smitta” – studier visar att barn till arbetslösa löper större risk att få dåliga skolresultat och att det ökar sannolikheten för arbetslöshet också för barnen när de når arbetsför ålder.
Varför är arbetslösheten i Sverige så hög? Flera faktorer har bidragit till situationen:
1. Lågkonjunktur
Sverige befinner sig i en lågkonjunktur. Nedgången började före den ekonomiska kris som nu förstärks av Trumps tullpolitik.
Att vi nu har en hög arbetslöshet är därför inte så förvånande eftersom den påverkas starkt av ekonomiska upp- och nedgångar.
Nedanstående graf visar arbetslöshetens utveckling sedan 1980-talet. Effekten av olika kriser syns tydligt: 1990-talskrisen, finanskrisen 2009–10, pandemin 2020–21 och lågkonjunkturen 2024–25 efter inflationsuppgången:
Enligt Konjunkturinstitutet beror 1–2 procentenheter av dagens arbetslöshet på den svaga konjunkturen.
Men det finns mer att läsa ut ur kurvan. Arbetslösheten har inte enbart ökat i kriser, utan tycks också bita sig fast på en högre nivå efteråt. Det leder oss till nästa orsak: strukturella problem.
2. Strukturella problem
Arbetslösheten är koncentrerad till vissa grupper: utomeuropeiskt födda, personer som saknar gymnasieutbildning, äldre som förlorat jobbet och personer med funktionsnedsättningar. I många fall tillhör personer flera av dessa kategorier.
Den svenska arbetsmarknaden präglas av en paradox: samtidigt som hundratusentals är arbetslösa finns det stor brist på arbetskraft. Sjuksköterskor, lärare och elektriker är några arbetstagare som för närvarande skriker efter fler kollegor.
Sverige tycks ha större problem än många andra länder med att ”para ihop” de arbetslösa med de lediga jobben. Vi har strukturella problem med matchningen på arbetsmarknaden.
Du kan av förståeliga skäl inte jobba som elektriker utan behörighet eller operera patienter utan läkarexamen.
Skillnaden i arbetslöshet mellan olika utbildningsnivåer är slående. Personer utan gymnasieutbildning har i genomsnitt fem gånger så hög arbetslöshet som de med eftergymnasial utbildning. Inget annat jämförbart land har så hög arbetslöshet bland personer med kort utbildning. Och inget annat land har ens i närheten så stor skillnad mellan grupper med låg och hög utbildning.
Varför har det blivit så här? En förklaring är sannolikt att Sverige har en arbetsmarknad där de flesta arbetsgivare mer eller mindre kräver att de anställda har högre utbildning. Andelen jobb utan krav på specifik utbildning är låg, lägre än i de flesta andra länder. Andelen har dessutom minskat över tid, samtidigt som andelen personer som endast har förgymnasial utbildning har ökat bland de arbetslösa.
Sverige är det land i EU som har lägst andel anställda i yrken med inga eller låga utbildningskrav, cirka 4 procent. Det kan jämföras med 8 procent i Tyskland och 10 procent i Danmark.
Det är ingen slump att det ser ut så. Sverige har strikta arbetsrättsliga regler, låg lönespridning och höga ingångslöner. Det gör att arbetsgivare får höga kostnader även för enklare tjänster, vilket minskar viljan att anställa personer med låg utbildning eller begränsad erfarenhet.
I debatten kallas dessa arbeten ofta för ”enkla jobb”, vilket naturligtvis inte behöver innebära att de är lätta att utföra. En hög andel sådana jobb i en ekonomi är inte heller något självändamål. Forskning visar dock att enkla jobb tycks leda till mer varaktig sysselsättning och högre inkomster för personer med svag arbetsmarknadsanknytning.
Sverige har en växande grupp personer med kort utbildning på grund av både hög invandring och att allt fler inte slutför gymnasiestudier.
3. Hög invandring
Sedan millennieskiftet har Sverige haft en historiskt hög utomeuropeisk invandring. Inget annat EU-land har en så hög andel av sin befolkning född utanför unionen.
Invandringen till Sverige har dessutom varit särskilt stor från länder med lågt välstånd – som Afghanistan och Somalia – där många har mycket begränsad skolgång.
På Arbetsförmedlingens kontor möter handläggarna i dag en helt annan grupp än för 20 år sedan.
Förr kopplades arbetslöshet ofta till industrinedläggningar och lågkonjunkturer. Nu är det bristande språkkunskaper och låga utbildningsnivåer som dominerar bilden.
Den nya verkligheten speglas tydligt i arbetsmarknadsstatistiken. Om vi bara ser till inrikesfödda är arbetslösheten faktiskt på ungefär samma nivå som i jämförbara länder.
För utrikesfödda sticker däremot Sverige ut med mycket höga siffror som dessutom har ökat över tid.
Bland utrikesfödda är arbetslösheten dessutom mer känslig för konjunktursvängningar – något som framgår tydligt i grafen under pandemiåren 2020–21.
Gruppen utrikesfödda är emellertid inte homogen. Den rymmer människor från många olika delar av världen – och beroende på hur man delar in den ser arbetslösheten mycket olika ut. För att ta två exempel: bland personer födda i Afrika var arbetslösheten förra året 28 procent jämfört med 6 procent bland födda i Europa.
Sverige har haft svårt att integrera utrikesfödda på arbetsmarknaden, särskilt utomeuropeiska invandrare. En del förklaringar är välkända: bristande kunskaper i svenska, låg utbildningsnivå och diskriminering. Men även bostadssegregation och brist på informella nätverk spelar in.
Integrationen av asylinvandrare på arbetsmarknaden verkar dock inte vara sämre i Sverige än i våra nordiska grannländer. Enligt en studie av Nordiska ministerrådet fungerar integrationen av dessa i Sverige klart bättre än i Danmark och ungefär som i Norge, när hänsyn tas till skillnader i sammansättningen av asylinvandrare.
Det som särskiljer Sverige verkar alltså inte vara att integrationen fungerar sämre, utan att vi har tagit emot en betydligt större grupp med sämre förutsättningar att snabbt etablera sig på arbetsmarknaden.
4. Bredare grupp på arbetsmarknaden
I arbetsmarknadsstatistiken delas befolkningen in i tre huvudkategorier:
● Sysselsatta: De som har jobb.
● Arbetslösa: De som inte arbetar men som aktivt söker och kan ta jobb.
● Utanför arbetskraften: Exempelvis studerande, långvarigt sjuka och pensionärer.
Under 2000-talet har politiker i Sverige sjösatt flera reformer som inneburit större ekonomiska incitament att söka arbete. Det gäller framför allt de förändringar som alliansregeringen genomförde åren efter 2006: jobbskatteavdrag, sänkta ersättningsnivåer i sjukförsäkringen, skärpta regler för sjukskrivning, lägre a-kasseersättning och svårare att få tillgång till den utan att aktivt söka jobb.
De politiska besluten och praxisförändringar har bidragit till att människor flyttats från gruppen ”Utanför arbetskraften” till de två andra kategorierna. Till exempel har antalet förtidspensionärer (de med sjuk- eller aktivitetsersättning) halverats sedan 2005.
Det här kallas på ekonomispråk för att arbetskraftsdeltagandet har ökat – alltså att fler människor ingår i arbetskraften, antingen som sysselsatta eller som arbetssökande. Ett högt arbetskraftsdeltagande är ofta ett tecken på en stark och inkluderande ekonomi, där fler människor söker sin plats i arbetslivet.
Incitamenten att ingå i arbetskraften och att jobba har under lång tid varit jämförelsevis starka i Sverige eftersom förmåner som pensioner, sjukpenning och a-kassa är tydligt kopplade till tidigare arbete. Kopplingen har delvis förstärkts över tid, till exempel utgör avtalspensioner en allt större del av de totala pensionsutbetalningarna.
De nämnda faktorerna har tillsammans bidragit till att Sverige har hög arbetslöshet.
Statistiken påverkas också av hur vi mäter: i Sverige räknas många heltidsstuderande som söker extrajobb som arbetslösa. Det är en grupp som är större här än i många andra länder.
Att enbart jämföra arbetslöshet mellan olika länder ger emellertid en ofullständig bild av arbetsmarknadssituationen. Det är sysselsättningen – inte arbetslösheten – som i praktiken avgör hur mycket skatteintäkter staten får in. Många ekonomer anser därför att sysselsättningsgraden är ett bättre mått på hur en arbetsmarknad fungerar. Den mäter andelen av befolkningen som jobbar. Och här ligger Sverige i den absoluta toppen.
Det kan låta motstridigt med både hög sysselsättningsgrad och hög arbetslöshet. Hur kan Sverige vara bra och dåligt samtidigt?
Men det är fullt rimligt och förklaras av hur befolkningen fördelas i de tre kategorier vi tidigare beskrev. I förhållande till övriga länder har Sverige både många sysselsatta och många icke-sysselsatta som aktivt söker jobb.
Sysselsättningsgraden har dessutom ökat under 2000-talet, både för in- och utrikesfödda.
För utrikesfödda är sysselsättningen i nivå med andra länder. Samtidigt har avståndet mellan grupperna minskat de senaste åren, vilket delvis hänger samman med att de som kom i den stora invandringen fram till och med 2015 nu varit längre i Sverige. År 2001 var sysselsättningsgapet 16 procentenheter, år 2024 var det 11 procentenheter.
Detta betyder inte att arbetslöshetstalet är ett oviktigt mått. Det är en av flera pusselbitar för att beskriva tillståndet i ekonomin. En hög arbetslöshet innebär att det finns människor som vill jobba men inte gör det – ett slöseri med resurser både för den enskilde människan och för samhället som helhet.
Läs fler Fakta i frågan:
Gör bankerna övervinster?
Har stockholmarna blivt mindre beroende av bilen?
Håller den svenska vintern på att försvinna?
Vilka är det som återvandrar?
Är kortare arbetstider en vinst för samhället?
Har skjutningarna minskat?
Är utrikesfödda bidragsberoende?
Satsar eller sparar politikerna på skolan?
Varför föds så få barn i Sverige?
Har vi en adhd-epidemi i Sverige?
