Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Roman
Jocelyne Saucier
”Gruvans tjugoen arvingar”
Övers. Emma Majberger
Éditions J, 203 sidor
Samtidigt som den borgerliga romanen växte fram under andra hälften av 1700-talet började en oro sprida sig för hur den kunde påverka läsarnas, ofta unga kvinnors, sinnelag. En roman riskerade att sätta griller i huvudet på dem, få dem att se världen i ett romantiskt overkligt skimmer som de riskerade att ta för verklighet – eller kanske värre: skulle försöka göra till verklighet i sina egna liv. Romanen var som en opålitlig förförare.
Den förförelsens kraft besitter Jocelyne Sauciers roman ”Gruvans tjugoen arvingar”. Det är inte min gräns mellan fiktion och verklighet som Saucier riskerar att rucka, det är mitt omdöme som läsare.
Saucier är en prisbelönt kanadensisk författare, född 1948. Hon har skrivit fem romaner, varav en – ”Det regnade fåglar” översattes till svenska år 2013. Den nu aktuella romanen är hennes andra och kom i franskt original för 26 år sedan, så förlaget Éditions J ser den uppenbarligen som hållbar över tid.
Den handlar om familjen Cardinal, som består av 21 syskon och en mamma och en pappa. De bor i ett ombyggt, påbyggt, ruckligt hus där barnen sover där det finns plats, ibland på smutstvätten i badrummet, i den fiktiva staden Norco i norra Québec. Samhället växte fram på 1950-talet när gruvföretaget Northern Consolidated etablerade sig där, efter att prospektören pappa Cardinal upptäckt zinkfyndigheter i bergen. Hans handfasta arbete och gruvarbetarnas uppehälle spelar dock ingen roll när zinkpriserna sjunker på börsen.
Det finns dock en annan sort åder begravd i gruvan och det finns en hemlighet begravd i denna familj – den kommer pö om pö att avslöjas. I första kapitlet är det yngsta barnet i syskonskaran som för talan – ett tal som påminner om skrönans. Det här är ingen vilken medelmåttig familj som helst; det här är en flock vargar alltid beredda på strid. ”Vi var kungarna i Narco”, när ”ett gäng Cardinaler bestämde sig för att ta plats brukade folk fly”, förtäljer han stolt.
En mysig familjestund kan hos Cardinalerna vara att alla försöker tränga in sig i faderns skåpbil, några får sitta på motorhuven eller fastklamrade på utsidan av en bildörr och så skriker och sjunger de sig fram under färden till ett sandtag där de ska spränga dynamit för att traditionsenligt fira något barns födelsedag.
Jag tycker sällan om skrönor och burleskerier i romaner och det beror på att sådana drag fungerar som skydd mot allvar. Jag har också svårt för cynism, blinkningar och sådana stilgrepp som av dem som uppskattar dem brukar beskrivas som ”smart berättande”. Kanske söker jag innerlighet, vilket ju låter mamsellaktigt gammaldags. Man skulle också kunna säga att jag söker en hård och ärligt menad kärna i fiktion.
Här visar sig det sig att författaren ger mig rätt. Att yngsta syskonet berättar på just det här distanserande sättet om sin familj beror på att det är hans uppgift; genom det skyddar han dem från att låta deras tragiska hemlighet nå ljuset.
Plötsligt öppnar sig en air av evighet. En tragedi med närmast metafysiska övertoner.
När stafettpinnen går vidare och ytterligare fem syskon får berätta om sina respektive versioner av vad det här familjeödet handlar om, och vilken uppgift de har tagit som sin i det lilla kollektiv de utgör, djupnar också romanen. Den blir stark, obeveklig. Det handlar om relationer och känslor, och på det viset är det en introspektiv roman. Men där finns samtidigt hela tiden en närvaro av elementen, den brännande solen, den mörka gruvan, den vidsträckta vita himmelen över människornas slit och arbete. Och plötsligt öppnar sig en air av evighet. En tragedi med närmast metafysiska övertoner.
Men som samtidigt handlar om här och nu, om kön och klass och multinationella företags jakt på vinst. Ett öde för en by, för en familj, som har sin yttersta grund i hur börsen värderar grundämnet zink.
Saucier skriver, med sina olika berättarröster, så fängslande att jag knappt märker hur jag börjar acceptera allt möjligt. Telepati, melodram. På slutet, när hela familjen samlas för första gången på decennier, och frågan som hela tiden har funnits i bakgrunden – vad hände egentligen i gruvan? – besvaras så att alla trådar går ihop som i en klassisk deckare, köper jag det också.
I rätta händer kan romaners förförelsekraft onekligen bestå.
Läs fler texter av Nina Björk och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur