Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Snabba, bubblande bilder, bjärt samplad populärkultur, många material, interaktivitet och mycket skratt. Mörka, fysiskt påtagliga, liksom stadiga målningar av underjorden och en konsekvent symbolik som drar åt det ockulta.
Ja, den visuella kontrasten mellan årets två mottagare av Maria Bonnier Dahlins stiftelses stipendier, Afrang Nordlöf Malekian och Roger Smeby, känns onekligen som en medveten tanke. I synnerhet som de bägge konstnärerna under ytan ändå har mycket gemensamt, vilket kuratorn Nina Øverli mycket riktigt påpekar i en katalogtext.
De unga stipendiaterna bygger båda alternativa världar som befinner sig alldeles intill den ordinarie verkligheten. Eller står rent av på tröskeln till var sin Narnia-garderob och håller upp dörrarna för att skapa ett korsdrag som får oss att notera något som vanligtvis inte syns.
Smeby har hittat en konstnärlig utgångspunkt i den bokstavliga underjorden, där han har arbetat med att underhålla Stockholms tunnelbanesystem. Dunkla tunnlar med skrovliga bergväggar som via målningarnas textur tar sig in i betraktarens rum.
De mörka miljöerna vore suggestiva också utan de attribut Smeby fyller dem med. Arbetsredskap och reflexkläder blir dramatiska då de ödesmättat lyfts fram utan tillhörande människa. Därtill kommer gigantiska ormar, liemän och arga björnar i glaskupor. Smebys underjord känns besläktad med den i Roy Fribergs konst, men gjuten i fantasy och med hårt manglande trash på hög volym.
I några verk utvidgar Smeby narrationen så att målningarna framstår som synopsis till oskrivna berättelser, exempelvis genom att visa ett skelett i en tunnel tillsammans med en blommande äng i ett alplandskap. Men som bäst blir verken då han mer finstilt iakttar råa ytor med spår av hackor, borrar och graffiti.
Det mytologiska finns också hos Afrang Nordlöf Malekian, bland annat i form av skulpturala lejonsvansar som aktiverade i performancer låter konstnären bli ett lejon, boende på solen.
Lejonet är en viktig symbol för det exiliranska arv som ständigt återkommer i Nordlöf Malekians konst. Inte minst i det stora projektet ”Keeping up with the iranians”, som han visade på Mejans avgångsutställning häromåret.
Bootlegs med iransk discomusik, mytologiskt material, traditionella recept, granatäpplen och handkolorerade porträtt hör till ingredienserna i Nordlöf Malekians livliga men sammanhållna konstnärskap. Enkla kolonner skapade av uppklistrade pappersfat som använts vid performativa måltider bygger en grafisk utställningsarkitektur som passar bra till det stora tv-spelet ”Stripper sun”, där besökaren kan stiga in i verket och stuffa loss på en dansbräda.
Allt är hela tiden köns- och kulturöverskridande och den roliga hybridvärld Nordlöf Malekian skapar säger mest av allt att alla gränser är fiktiva.
I biblioteket i konsthallens spets visas också det fina verket ”Min kära far sa”, som nyss visades på Moderna museet. Här är stämningen nedtonad och videon visar konstnärens torso när han håller om sig själv och målar konturerna av sina armar på sin kropp, samtidigt som han lågmält talar om en far som inte vill acceptera sin son som han är.
Utställningen tar hela konsthallen i anspråk, vilket är bra. Tidigare har stipendiaterna trängts ihop i de små rummen bakom entrén. Dock gör det också att presentationen är mindre tajt än den kunde vara och framstår som en aning utspridd.
Men det hindrar inte att växelspelet mellan stipendiaternas alternativa världar i sina bästa stunder är mycket fängslande. Det här är eskapism som har ett ärende.
Läs mer: Maria Bonnier Dahlins stiftelse belönar två unga konstnärer
Läs mer om konst på dn.se
