Kråkor, havsörnar, koltrastar, ejdrar, rödhakar, skärfläckor, trutar. Och ännu fler trutar. Samtliga salar i Liljevalchs konsthall, bortsett från Skulpturhallen, invaderas denna sommar av fåglar. Blyertsskisser blandas med akvareller och oljemålningar – alla signerade Lars Jonsson, Sveriges skickligaste fågelmålare, ornitolog och enligt egen utsago en riktig trutnörd.
Vår och höst parkerar han sin gamla folkabuss i strandkanten vid Aurriv eller Rivet på södra Gotland, vevar ner rutan, sticker ut tubkikaren, placerar skissblock, färger och penslar bekvämt med ratten som stöd och spanar ut mot havet. Fåglarna ska fästas direkt på pappret – från öga till hand. Aldrig via minnesbilder eller något foto.
När jag nu står framför den tre meter långa oljan ”Den eviga kraften”, där ett tjugotal ejdrar just tagit fart, går associationerna givetvis till Bruno Liljefors. Som för övrigt ställde ut i samma salar när konsthallen invigdes 1916. Skillnaderna mellan dem är dock stora. Hos Liljefors finns ofta en spänning mellan liv och död, präglad av tidens nietzscheanska makttänkande medan Lars Jonsson främst är intresserad av att fånga fåglarnas karaktär i vila. Hans havsörnar är avbildade innan något sker. Fågelns potential anas och mättar bilden.
Lars Jonssons nämner Gunnar Brusewitz, det senare 1900-talets store fågelskildrare, som en mer besläktad mentor. Men fågelintresset har också en mycket enklare förklaring. På pressvisningen berättade Jonsson att han alltid velat vara en fågel – och inte bara kunna flyga.
Blir det då enahanda för oss andra med alla dessa fåglar?
Tvärtom. Jag gissar att de flesta besökare kommer att lämna Liljevalchs med både större fågelintresse och lust att teckna än tidigare. Här finns nämligen en pedagogik invävd. Skisserna visar hur ett första enkelt pennstreck efter stor möda och många ytterligare penseldrag så småningom blir till något mjukt, taktilt och levande. En fascinerande ”från ax till limpa-metod”.
De snabba akvarellerna är också friskare och mer levande än oljemålningarna som skapas efteråt i ateljén. Det ibland lite tilltufsade och ofullkomliga i akvarellerna ger dessutom den egna fantasin spelrum. Det är mycket njutbart.
På vandringen runt i salarna funderar jag på hur många olika nyanser av grått det kan finnas. Ett oändligt antal och fler därtill beroende på speglingar från himmel, stenar, skugga eller solljus. En gråtrut och en kaspisk trut kanske har exakt samma grå färg vid första anblicken men hos den ena liknar fjäderdräkten bomullstyg, hos den andra siden. Att få fram skillnaderna kräver sin Lars Jonsson.
Utställningens titel är vid första påseendet förbryllande: ”Invisibilis” (osynlig på latin). Alla bilder och färdiga verk ju ytterst konkreta. Fåglar vid vatten, bland vintriga grenar, pickande efter något att äta. Eller bara fångade från sidan helt stilla.
En förklaring ges i ”Skisser” – den maffigt illustrerade boken som även fungerar som utställningskatalog. Där citeras konstnären och författaren Björn von Rosen som i boken ”Om naturtrohet och andra funderingar om konst” (1968) skriver ”Om du vill varsebli det osynliga, betrakta då mycket noga de synliga”.
Lars Jonsson är alltså på jakt efter något mer, något osynligt, bakom det vi ser. Något magiskt eller andligt. Inuti fågelns rundade buk kanske eller i det lilla pepparkornsstora ögat. En personlighet, ett fågeljag.
I Skulpturhallen pågår parallellt ett tvådelat verk av prisbelönta Lundahl & Seitl, ”River biographies”. Det har konstnärsduon deltagit med i biennaler runt om i världen och det byggs ständigt på med nya inslag.
Även här står naturen i fokus. Men till skillnad mot ”Invisibilis” är ”River biographies” en mer abstrakt betraktelse över naturens skörhet och krisande ekosystem.
I mörklagda ”Living archive” ligger tjugosex stenar från Kina, Pakistan, Tyskland och Sverige på rad, planglas med kristalliserade tårar visas på ett par podier, rök flyter längs golvet och ett mullrande ljud fyller hallen – ett slags livets requiem.
I ”Embodiment” agerar besökarna själva försedda med ögonbindlar och hörlurar. Hälften leder de övriga genom ett ljudlandskap där vatten sipprar, forsar, sköljer över fötter och kroppar. Också detta en sorgesång över något förlorat.
Jag är ofta skeptisk till alltför esoteriska betraktelser i utställningssammanhang. Här blir det väl mycket av det goda. Men den performance vi själva ”verkställer” med hjälp av utförliga instruktioner i hörlurarna är fängslande. När det imaginära vattnet sprutade längs med skulderbladen eller en trång passage tvingade mig ner på huk var det bara att ”flyta med”. En utmärkt övning i att skapa tillit.
Läs mer: Varje fågel har en personlighet
Läs mer: Vr-verket borrar sig in i besökarna
