Det är många solister tar till ord och ton i belgaren Johan Grimonprez mäktiga körverk ”Soundtrack to a coup d’état”. En Oscarsnominerad dokumentär som rör sig kring det som historikerna kallat Kongokrisen, det internationellt explosiva år då Belgiska Kongo frigjorde sig från de europeiska kolonisatörerna.
Allra först ut är jazzmusikern Max Roachs smattrande trummor som bakom Abbey Lincolns vackra stämma bjuder på ett avsnitt ur hans svit ”We insist! Freedom now!” – musik som egentligen skrevs till jubiléet för slaveriets avskaffande i USA. Men då, 1960, fick den lika stor och uttalad bäring på den afrikanska kontinentens begynnande frigörelse.
Det ska komma många fler jazziga toner i filmen från praktiskt taget alla betydelsefulla svarta musiker i det begynnande 60-talet, inklusive Louis Armstrong som sändes som good will-ambassadör till Katanga för konserter. De ackompanjerar eller skiftar scenerier för de politiska huvudaktörerna som tar till orda i FN-debatter, uttalanden och intervjuer.
Det kan vara en pianofras från Thelonius Monk, en flödande joggingtur på saxofonen från John Coltrane eller en glad trumexplosion från Art Blakey. De är alla där. Så också politikerna – både de inhemska och stormakternas företrädare – liksom FN, vars fredsbevarande insatser kom att åka på ett förödande bakslag.
En bekymrad Dag Hammarskjöld skymtar förbi. Generalförsamlingen blev också forum för en av de sista (?) stora debatterna där alla stora intressenter fanns på plats. Det blir ett skållhett skådespel, en maktkamp för öppen ridå.
Villkoren för Kongo formulerades redan 1884 under den så kallade Berlinkonferensen, då de europeiska kolonialmakterna delade upp Afrika mellan sig, i synnerhet – då som än i dag – med kontrollen av de rika råvaruresurserna som främsta drivkraft och utan minsta hänsyn till historiska eller etniska förutsättningar.
Det präglade både de blodiga inbördesstrider som följde strax efter självständigheten från Belgien och påföljande valresultat. Så också det kalla kriget, när både USA och dåvarande Sovjetunionen lade sig i inte minst de panafrikanska planerna hos valsegraren Patrice Lumumba och hans parti, planer som sågs som hot mot den förhärskande maktordningen, alls inte bara på den egna kontinenten.
Metoden som gör Johan Grimonprez Oscarsnominerade dokumentär formförnyande är hans förmåga att ge sina många röster en spänningsladdad tidsaxel. Här finns ingen speakerröst som summerar vad som händer, däremot ett slags textade källhänvisningar eller fotnötter i bild om vem som talar, när och var.
Noteringar visar också hur svindlande snabbt det gick med våldsutvecklingen, sönderfallet av Kongo i två, hur den södra delen Katanga förklarade sig som självständig, fram till mordet på Patrice Lumumba.
Det är minnesdigert och oavbrutet fängslande. Som alla goda dokumentärer pekar den framåt rakt genom decennierna till vad som pågår än i dag. Så tillhör också den enda nutida rösten In Koli Jean Bofane, författare till boken ”Congo Inc.” (”Aktiebolaget Kongo”), som vittnar om hur allt till sist handlade om att berika sig på Kongos naturrikedomar.
Se mer. Tre andra filmer om avgörande ögonblick i Afrika: ”Timbuktu” (2014) ”The train of salt and sugar” (2016), ”En dag till att leva” (2018).
Läs andra film- och tv-recensioner i DN och fler texter av Eva af Geijerstam
