– Jag har haft väldig tur, säger Niclas Rodhborn när DN möter upp honom i hans bostad vid Hornstull.
Här har han gott om plats och en vidsträckt utsikt över nästan hela Stockholm. Från takterrassen på sjätte våningen ser Norra tornen i Vasastan ut att ligga nästan lika nära som Högalidskyrkan, bara ett stenkast bort från lägenhetshuset.
Trots att gotlänningen sedan nästan 40 år tillbaka sitter i rullstol, har han inga problem med att ta sig upp och nerför våningarna.
– Livet är inte slut för att du hamnar i rullstol – den som tror det tror helt fel, säger han och tar ett bett från en av bullarna som han har dukat fram på vardagsrumsbordet.
Han tuggar färdigt och tittar ner på gatan långt nedanför fönstret, innan han vänder tillbaka blicken:
– Jag brukar tänka på det ibland och känna att det finns en del personer som bryter nacken eller ryggen och sen väljer att avsluta sitt liv för tidigt.
– För man vet så jävla lite. Speciellt första året efter olyckan, kanske till och med två år efter olyckan, innan du lär dig det nya livet och hur det är liksom.
Det var för 37 år sedan, år 1988, som Rodhborns liv tog en dramatisk vändning, och det är lite av ett mirakel att han lever i dag.
När 19-åringen låg i sängen med sin flickvän slutade hon plötsligt att andas. Ambulansen kom dit på tio minuter men kunde inte rädda livet på 17-åringen som hade drabbats av ett plötsligt hjärtstopp.
– Det var sorgligt som bara den, framför allt för att hon inte fick leva sitt liv – hon var 17 år och fullt frisk. Jag har träffat få personer som var så levnadsglada som hon var, att hon inte fick leva sitt liv är sjukt konstigt och orättvist, säger han.
Bara någon månad senare var nästa tragedi framme, en olycka som kom att förändra Rodhborns liv för alltid.
En tidig morgon på väg till jobbet fick han en ”blackout” vid ratten, körde in i ett träd och bröt ryggen. Men trots att han låg i skogen i två timmar med inre blödningar, innan hjälp anlände till platsen, överlevde han.
– Det var ju ett jävligt mörkt år, då mådde jag ju inte bra. Jag var 19 år gammal och så går min flickvän bort och sen hände bilolyckan strax efter. Det hängde ihop liksom – jag mådde dåligt, sov dåligt och får då en blackout vid ratten på väg till jobbet.
Nyss låg världen för fötterna och framför sig såg han ett långt liv tillsammans med sin ungdomskärlek. Men efter ett halvår utan att kunna röra sig, där han låg på Karolinska sjukhus, började han istället undra om det fanns något kvar att leva för.
Han minns hur han på sjukhuset diskuterade med sig själv och lade fram ett ultimatum.
– Jag bara kände såhär att nu får du bestämma dig. Antingen tar du livet av dig, eller så lever du – det finns inget mellanting här. Att leva resten av livet och må dåligt, det finns inte, säger han.
Innan olyckan var Rodhborn en lovande hockeyspelare och det var med stor sorg som han blev tvungen att lägga skridskorna på hyllan. Men när livet var som allra mörkast, när både den fysiska och psykiska hälsan satts på prov, hittade han rullstolstennisen.
– Att jag hittade rullstolstennisen då, det var ju en stor anledning till att jag fick tankarna på annat. Utan den hade det varit mycket tuffare tror jag.
Två år efter olyckan debuterade han i landslaget i rullstolstennis, som han kom att bli elfte bäst i världen på under sin 22 år långa karriär.
Dessutom har han deltagit i hela 22 VM – ett världsrekord som står sig än i dag. Men efter att ha lagt av med sporten 2013, började han tio år senare att i stället satsa på parapingisen.
– Jag trodde inte att jag någonsin skulle tröttna på tennisen, men tillslut gjorde man ju det. Sen kände jag att jag var tvungen hitta någon idrott som är mindre fysisk, nu när man börjar bli äldre.
Nu ska Rodhborn för första gången delta i parabordtennis på SM-veckan som hålls mellan den 24-29 juni i Norrköping.
Ribban är högt uppsatt, men hur högt han kan sikta beror till stor del på om världsspelaren och den fyrfaldige EM-silvermedaljören Alexander Öhgren deltar.
– Om han är med är mitt mål att möta honom i final. Men han kan ju hinna slå ut mig på vägen om vi hamnar på samma sida av slutspelsträdet. Om han inte är med… Då måste jag sikta på guld, säger Rodhborn.
