För några veckor sedan berättade min vän att han hade kommit på sig själv med en egendomlig reaktion när han semestrade vid Medelhavet. Han sa att resan till en början hade varit väldigt njutningsfull – hotellet var fräscht och hade flera pooler, maten var utsökt, servicen var utmärkt och stranden låg precis intill.
Men efter någon dag hade han upptäckt att det fanns separata hus i hotellområdet där gäster hade egna, privata pooler. Med ens hade hans egen upplevelse känts mycket fattigare. ”Är det inte märkligt att jag blev så besviken trots att min situation var oförändrad”, frågade han.
”Nej, det var inte märkligt”, svarade jag. ”Det var ett högst aplikt beteende.”
När människor beklagar sig inför sina kompisar brukar de inte uppskatta att bli jämförda med apor, men det är tyvärr mina vänners lott här i livet.
”Känner du till primatologen Frans de Waal?” frågade jag. ”Hans forskningsgrupp demonstrerade för många år sedan att apor upplever omvärlden relativt snarare än absolut.”
Min vän hade inte hört talas om detta så jag fick gräva fram videon på youtube. I ett filmat experiment syns två små kapuciner i intill varandra placerade burar. En studieledare lägger ner en sten genom ett hål i burens plexiglas. Om aporna plockar upp stenen och sträcker över den till studieledaren får de varsin gurkbit som belöning. Kapuciner tycker att gurka är gott, så de upprepar villigt uppgiften – ända tills den ena apan i stället får en vindruva som belöning. Den söta druvan har ett högre näringsvärde och är därmed mer eftertraktad som föda av kapucinerna. När den andra apan ser att insatsen har höjts förbyts hans förväntningar. När han då upprepar uppgiften men får en gurkbit blir han vansinnig. Han tittar på gurkan, sträcker ut handen genom hålet, och kastar den på studieledaren. Sedan börjar han skaka buren i vredesmod.
”Du såg en annan apa få en vindruva”, sa jag till min vän.
Jag tror att de flesta kan känna igen sig i dessa förnärmade apor
Frans de Waal menade att apor tidigt i evolutionen fick instinkter för att motverka ojämlikhet. De kunde förstå när de blev orättvist behandlade och reagerade med ilska på detta – sannolikt har det varit ett sätt att reglera gruppmedlemmars beteende i flocken och se till att ingen skor sig på någon annans bekostnad. Många moderna moralfilosofer spårar moralen tillbaka till de instinkter vi delar med närbesläktade apor.
Men nederländarens teser har varit ifrågasatta av andra primatologer, som menar att de Waal drog för stora växlar på sina experiment. Till exempel föreslogs det att aporna lika väl kunde ha blivit arga på studieledaren som inte gav dem vindruvor trots att det fanns, som att de kände sig orättvist behandlade visavi sin artfrände.
Men för några veckor sedan kom en ny studie i tidskriften Proceedings of the Royal Society B som stärkte de Waals tes. I den observerade primatologer att vår nära biologiska släkting dvärgschimpansen oftare vägrar att delta i en uppgift när den känner sig förfördelad i relation till en annan apa. Forskare ändrade också det experimentella upplägget så att en maskin delade ut belöningen – det vill säga att de uteslöt den mänskliga studieledaren som kunde vara mottagare för apornas vrede. Ändå var resultaten desamma. Aporna bojkottade det orättvisa upplägget – en kränkt dvärgschimpans tänker helt enkelt inte vara med och leka.
Jag tror att de flesta kan känna igen sig i dessa förnärmade apor. Moraliska instinkter som bland annat reagerar på orättvisa förhållanden har sannolikt hållit överdominanta individer i flocken i schack. I takt med vår kognitiva utveckling har de blandats upp med andra instinkter samt förnuftet, och gett oss en mer nyanserad moralisk lins att betrakta omvärlden genom.
Men det är bra att påminna sig om att de instinkter som hängt med oss genom hundratals miljoner år av evolution kan spöka vid oväntade tillfällen. Man får tillåta sig själv att känna lite avund, missunnsamhet och besvikelse när man ser andra hotellgäster ha privata pooler – allt annat vore djupt omänskligt.