Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
När jag stod vid squatställningen på gymmet förra veckan och pustade ut mellan mina set blev jag vittne till en högst besynnerlig scen. En kille som körde bänkpress bredvid mig började rota runt i sin väska, drog fram en halv flaska med flytande honung och tömde innehållet i munnen som en bebis som suger på en nappflaska. När han väl fått i sig naturens nektar slängde han flaskan på golvet, kastade sig tillbaka i bänken och fortsatte att pumpa.
Bisarrt, tänkte jag. Antingen är denne man en reinkarnation av Nalle Puh eller så försöker han snabbt få upp blodsockret för att göra några extra lyft med bänkpresstången. Av hans muskulösa fysik kunde man gissa att det antagligen var det senare. Det gäller tydligen att maxa.
Varför kan män aldrig göra något med måtta?
Scenen på gymmet är bara ett exempel på ett rätt vanligt fenomen. En av mina nära vänner ville för ett tag sedan variera sin träning och började därför simma. Snabbt gick han från att simma i badhus till att köpa våtdräkt för att simma långa sträckor i Malmös eländiga vinterhav, till att kolla upp om det finns något lopp som går tvärs över Öresund.
Man behöver inte beställa fem kilo kreatinpulver, kolfiberskor och en Garminklocka två veckor efter att ha tecknat sitt första gymmedlemskap på åratal.
En annan god vän började träna boxning på lunchrasterna för lite motion. Efter en månad funderade han över möjligheten att gå en proffsmatch.
Det behöver inte vara så här, mina herrar.
Man behöver inte beställa fem kilo kreatinpulver, kolfiberskor och en Garminklocka två veckor efter att ha tecknat sitt första gymmedlemskap på åratal. Man måste inte hårdstudera hur man uppnår maximal hypertrofi (ökning i muskelmassa) på kortast möjliga tid när man försöker träna bort julkilona. Det går att göra saker med rim och reson.
När jag började strukturera mina observationer märkte jag att det sällan är kvinnor som har ett behov av att satsa stenhårt på ett större syfte – ett värdigt slutmål så att säga – med motion. De kvinnor i min bekantskapskrets som har någon hobby tenderar oftare att göra det för att aktiviteten i sig är njutbar, erbjuder tillfälle för socialisering och självförbättring eller för att lära sig något nytt. Det är relativt få som känner ett psykologiskt behov av att nå världstoppen med sina ”fritidsintressen”.
Om man letar i den vetenskapliga litteraturen finner man belägg för att det på gruppnivå finns skillnader mellan vad som motiverar kvinnor och män. Vissa studier har visat att kvinnor i större utsträckning motiveras av så kallade behärskande/lärandemål (mastery/learning goals) medan män drivs mer av prestations- och statusmål (performance goals). Utöver det finns studier som visar ett samband mellan testosteron och statussökande beteende; måhända triggar också detta mäns besatthet vid resultat.
Men det finns också en ytterligare, mystisk faktor som spelar in. Jag misstänker att män i större utsträckning än kvinnor har storslagna idéer om sina atletiska förmågor. Jag hittar ingen empiri för denna tes, men gissningsvis finns det en anledning till att en ansträngningsskadad gastrocnemius kallas för ”gubbvad” och inte ”tantvad”.
När en ung PT för några månader sedan skulle lära mig hur man lyfter med stång frågade han först hur jag strukturerar min träning. Jag berättade att jag inte riktigt hade någon struktur.
Själv har jag förstått att jag personligen tränar mer kvinnolikt, i bemärkelsen avslappnat. Jag dricker inga proteinshakes, har inga vidlyftiga mål med motionen. När en ung PT för några månader sedan skulle lära mig hur man lyfter med stång frågade han först hur jag strukturerar min träning. Jag berättade att jag inte riktigt hade någon struktur. ”Jag kommer till gymmet, kör lite cardio och sedan lite all around.” Han såg förfärad ut. ”All around?” frågade han beklämd. ”Ja. Jag tar det som är ledigt, försöker bara hålla i gång liksom.” Han tittade på mig med ömt medlidande. ”Man gör vad man kan”, sa han till slut.
Det sårade manliga egot tog notis. Jag menar, hade jag velat hade jag så klart kunnat lyfta mycket tyngre. Det är inte att jag saknar förmåga, det är bara att jag haft ett långt uppehåll. Och jag har faktiskt hittat ett träningsprogram där jag i rekordfart kan komma upp i dubbla min kroppsvikt i marklyft. Jag måste bara hitta ett sätt att snabbt få upp blodsockret mellan seten.
Läs fler texter av Farshid Jalalvand här.
