Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
På sistone har jag börjat höra en obekant röst i mitt hem. Ingen ny har flyttat in – och, så vitt jag vet, lider jag inte av några vanföreställningar – utan det är min son.
När vi firade hans fjortonårsdag för några veckor sedan slogs jag av hur hastig och dramatisk hans pubertala metamorfos har varit. På semesterbilderna från i somras ser han fortfarande pojkaktig ut. Sedan dess har han vuxit tio centimeter, blivit smal som en pinne och fått ett första fjun på överläppen. När han nu ropar ”pappa” är det inte längre med en ljus pojkröst, utan en ung mans mörka stämma.
Men det är inte bara på utsidan som förändring har skett. När det morgontrötta födelsedagsbarnet långsamt och kämpigt tar sig ur sängen kommer jag att tänka på honom som en exalterad tvååring på bussen på väg till ett lekland, en busig femåring lekandes ninja, en nervös tioåring första dagen på en ny skola. Under vissa perioder var han väldigt blyg – inte nu längre. I andra åldrar var han ständigt ängslig, även det har ändrats.
Samtidigt har vissa drag varit konstanta hos honom: samvetsgrannhet, omtänksamhet, försiktighet.
Ryms alla dessa versioner i en och samma människa? Kan man säga att man är samma person livet igenom, eller är vi fundamentalt föränderliga – ständigt på väg att bli någon ny?
Forskare inom personlighetspsykologi använder olika modeller för att studera detta. En av de mest tillämpade kallas femfaktormodellen (även kallad Big Five-modellen). Till skillnad från pseudovetenskapliga personlighetstester utvecklades den genom empiriska analyser och har därmed en stark vetenskaplig förankring. Genom att svara på självskattningsfrågor placeras individer på en skala för fem överbryggande karaktärsdrag: öppenhet, samvetsgrannhet, extroversion, vänlighet och neuroticism (till exempel mer introvert än extrovert och så vidare). Även om femfaktormodellen inte är heltäckande – kritiker anser att den missar viktiga delar av människors personligheter – har den visat sig vara ett väldigt användbart verktyg för att studera ämnet.
Personlighetspsykologin har genom tvillingstudier visat att en stor del av vår personlighet är medfödd. Det är mer gener som avgör hur vänliga och extroverta vi är, inte miljön. Men år 2022 publicerade tyska forskare en stor studie om hur stabil personligheten är genom livet. Cirka 35 000 studiedeltagare av varierande åldrar följdes i 12 år och fick fylla i en självskattningsenkät vart fjärde år. De fann att personligheten varken var helt stabil eller flytande genom livet. Studien visade att stabilitet i personligheten har formen av ”ett uppochnervänt U”. Barns personlighet är väldigt flytande och börjar få fastare form från och med 15-årsåldern. Den ökar sedan i stabilitet, och även om den inte är helt oföränderlig i vuxen ålder, så genomgår den endast mindre förändringar från ungefär 25-årsåldern.
Men från 50-årsåldern blir personligheten instabil igen. Det vill säga: en person som har varit väldigt samvetsgrann i vuxen ålder kan på ålderns höst bli mer obrydd, eller vice versa.
Ett intressant bifynd var att god hälsa korrelerar med en mer stabil personlighet. De äldre som blir sjuka får en större personlighetsförändring. Att starka livshändelser och trauman kan ge sådana dramatiska effekter är något som är känt också från tidigare forskning.
Allt detta påminner om hur upplysningsfilosofen David Hume beskrev jaget. Han använde metaforen att jaget är som ett geografiskt område – låt säga ett land – där olika människor och generationer flyttar in och ut. ”Människorna” – tankar, idéer, drag, principer – kan förändras med tiden, men utgör fortfarande ”nationen”, det vill säga jaget. Saker är stabila och föränderliga samtidigt.
Jag tänker på min son igen. Vetenskapen antyder att han är på väg till en mer stabil period i sitt liv personlighetsmässigt. Själv börjar jag dock närma mig en tid där min personlighet kanske ändras mer. Frågan är om han i framtiden kommer att tycka att hans far alltid har varit en och samma.
Fakta.Personlighetsforskning
Man måste skilja på vetenskapliga personlighetstester som femfaktormodellen och pseudovetenskapliga som Disc-modellen och Myers-Briggs. De senare har fått större populärkulturellt genomslag men har ingen empirisk grund.
Det råder inte vetenskaplig konsensus om att personlighetens stabilitet genom livet kan beskrivas som ett ”uppochnervänt U” – vissa studier tyder på att den är relativt stabil från 25-årsåldern till livets slut. En tysk studie påstod att man har missat instabiliteten vid hög ålder genom att sortera bort sjuka studiedeltagare.
De drag som ändrades mest efter 50-årsåldern var vänlighet, samvetsgrannhet och extroversion. Någonstans har man sett tillräckligt med anekdotiska bevis på sura, gamla gubbar för att köpa det.
Läs fler krönikor av Farshid Jalalvand.
