Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Sakprosa
Peter Englund
”Om att misslyckas”
Natur & Kultur, 180 sidor
Den svenska essän har blivit litteraturens motsvarighet till handboll. En liten och för allmänheten märklig syssla som främst engagerar en geografiskt och socialt begränsad grupp: den bildade, vithåriga, oftast till något universitet närstående kohort som kan följa resonemang trots att de saknar självbiografisk klangbotten. Den personliga essäns anekdotiska bevisföring har tagit över. Konstnärligt gestaltad lärdom? En historisk artefakt med smak av 1900-tal och fornstora dar.
”Om att misslyckas” är historikern Peter Englunds senaste försök att ge anakronismen en blodinfusion. Strategin är slug. Han börjar genom att leka modeskribent. Efter en självbiografisk ansats, med utflykt över Aristoteles, landar Englund i Roy Halston Frowick, en av 1970-talets mest firade modeskapare, vars nederlagskantade lopp mot glömskan låter Englund veckla ut den nya bokens ärende.
Misslyckandets filosofi. Misslyckandets estetik och etik. Misslyckandet som den mer intressanta berättelsen om världen. Triumfens granne. Segern inleder en process som oundvikligen upphäver segerns förutsättningar. Vi ska alla en gång dö, som Jocke Berg sjunger.
Ämnet är förstås något slags protest mot den värld som blivit så betagen av segrare, erövrare, entreprenörer, Elon Musk och Jeff Bezos. Deras framgångssagor innehåller förvisso alltid misslyckanden, men bara som lärorika omvägar – pedagogiska mellanakter med Ted talk-mörker – på väg mot det stora ljuset.
Englund är intresserad av de stora olyckorna. Tråkiga slut. Döden och undergången. Fatala misstag som man borde ha kunnat undvika, om det inte vore för det ena eller det andra, en tillfällighet här, en försummelse där, ja hela den oöverskådliga röra som vi kallar livet och som bara låter sig förstås i efterhand.
Genom en flätverksteknik, där ett ämne leder in i ett annat, sedan i nästa, som blir ett annat, innan det första kommer åter och blandas in i det fjärde, får Peter Englund hög fart på prosan. Han berättar i detalj om flygskeppens historia, Nokias död, Palmeutredningens haveri, Virginia Woolfs ”Åren”, kalkonklassikern ”Heaven’s gate”, kommersialiseringen av Mount Everest, koloniseringen av Grönland och Sovjetunionens rymdprogram.
Var för sig kanske bara lärda och underhållande middagsbordsanekdoter om kraschade karriärer, berättade av en särskilt trevlig bordsherre, men tillsammans en större berättelse, en konstnärlig gestaltning av misslyckandet som idé.
Peter Englund har den goda smaken att undvika abstraktioner. Han berättar inte för oss vad poängen är och går inte in och pekar ut mönster i historierna. Han litar på att läsaren ska förstå att misslyckandet ofta är hyresgäst hos framgången, att framsteg ofta blir bakslag, att små beslut kan ha enorma konsekvenser och att imperier faller, förr eller senare.
Det är väldigt god och väldigt underhållande essäistik, dessutom skriven på en prosa som hyser charmerande motvilja mot anglicismer. Låt det heta dödlinje!
Och jo, hans egen person susar genom texten, men som en sensommarfluga. Landar ibland med en detalj. Lyfter igen. Den lärda essän har aldrig varit allergisk mot stora jag, tvärtom, men till skillnad från dess personliga (och allt populärare) kusin låter den det biografiska materialet vara en färgrik detalj snarare än ett slappt försök att ersätta kunskap och konstnärlig form med autenticitet och kropp.
Peter Englund berättar om sin rädsla för misslyckanden, och indirekt om hur väl den tjänat hans lycka
Peter Englund berättar om sin rädsla för misslyckanden, och indirekt om hur väl den tjänat hans lycka. Han har tackat nej till att regissera en spelfilm, att bli kulturchef på DN, skriva för teatern, sitta i styrelser, och således undvikit en rad potentiella katastrofer, och i stället, tänker läsaren, blivit en mycket framgångsrik författare.
En nit har han dock gått på. Motvilligt lät han sig övertalas att bli Svenska Akademiens ständiga sekreterare. Det ledde till ett kraschat äktenskap.
Ja, vad är framgång?
Peter Englund försöker inte gestalta sig själv som sympatisk och god utan framstår i dessa bitar som skrytsam. Och det får man ju inte vara! Detta tabubrott gör mig upprymd. Läsarens kärlek är den billiga litteraturens affärsidé.
Läs fler av DN:s bokrecensioner