De var unga, djärva, smarta, ambitiösa och begåvade – och de hade siktet inställt på att dra med sig det eftersläntrande Sverige in i det nya århundradet.
De hette saker som Elin Wägner, Ellen Rydelius, Vera von Kraemer, Ellen Landquist, Elisabeth Krey, Elin Brandell, Gerda Marcus och Célie Brunius.
Men alla hade de också smeknamn och tidningssignaturer som Ago, Bysis, Kreyan, Clementine, Jane Eyre, Murre, Bansai och Marcussan.
De kallades sig Ligan, ibland också Flickorna, och var en grupp kvinnliga journalister i Stockholm som år 1909 började positionera sig i pressen.
Vid den tiden var det fortfarande tio år kvar till dess att kvinnor fick rösträtt i Sverige, vilken säger mycket om den patriarkala värld som var deras.
Journalisten och författaren Fatima Bremmer, som 2017 gjorde succé med sin Augustprisade biografi över en av Ligans medlemmar – Ester Blenda Nordström – har återigen dykt ned i arkiven.
– Alla i det här gänget var så jäkla imponerande och inspirerande, och viktiga för sin tid. Jag stötte på dem när jag skrev om Ester, men hon stal showen den gången, säger hon.
De jobbade på tidningar som Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och Stockholms-Tidningen. Deras arbetsplats var Klarakvarteren i Stockholm, ett stenkast från Centralstationen där världen nu strömmade in till den nordliga huvudstaden.
Varför de kallade sig just Ligan är oklart, men kanske var namnet hämtat från Elin Wägners roman ”Norrtullsligan” från 1908, som handlar om fyra unga, fattiga kontorsarbetande kvinnor som försöker överleva i ett mansstyrt Stockholm omkring förra sekelskiftet.
Just Elin Wägner är den av kvinnorna som Fatima Bremmer kommit närmast under arbetet med boken. Hon var Ligans inofficiella ledare, rösträttskämpen och författaren som tog sig hela vägen in i Svenska Akademien – den andra kvinnan att väljas in efter Selma Lagerlöf.
– Jag kan känna igen mig i hennes svärta, i hennes ibland depressiva drag i kombination med det viljestarka och envisa. Men jag kan förstås känna igen mig i allihop på olika sätt och förstå deras ilska och frustration.
Om man var kvinna fanns det mycket att vara förbannad på vid den här tiden. Ta en sådan sak som att en ensam kvinna på Stockholms gator efter mörkrets inbrott fick räkna med att bli antastad, tagen för prostituerad eller utsatt för den så kallade ”käppleken”, som gick ut på att männen med sina käppars klykor ”fångade in” förbipasserande kvinnor.
– Det var den allmänna meningen att det var fullt tillåtet när det var mörkt. Och det var mörkt i Stockholm på den här tiden. Det fanns ju inga neonskyltar och ingen gatubelysning att prata om. Men det fanns många smala gator och gränder.
Om detta och mycket annat skrev Ligan. Plötsligt fanns det ett kvinnligt perspektiv i den stadigt växande dagspressen. Med journalistiken som bas skrev de böcker, kämpade för kvinnlig rösträtt, för en upplyst sexualpolitik, för jämställdhet och social rättvisa.
– Sverige hade inte varit sig likt utan Ligan. De gick i bräschen för så himla mycket på många olika arenor. Det var också de som skapade det moderna tidningsspråket. De skrev slängigt och mer vardagligt, vågade ta ut svängarna språkligt och bli mer inkluderande mot läsarna. Läser man dem i dag känns det förvånande modernt.
Fatima Bremmer är noga med att poängtera att Ligans medlemmar, trots att de allihop var banbrytande, otroligt driftiga och på alla sätt besatt smått övermänskliga krafter, hade sin privilegierade överklassbakgrund och ofta progressiva pappor att tacka för mycket.
– Man får inte glömma att nämna männen som möjliggjorde utvecklingen, i det här fallet modiga pappor och de moderna publicisterna.
Ligans medlemmar hade alltså förkämpar bland tidningsherrarna, men fick också utstå spott och spe, man skrattade åt dem och man förlöjligade dem. När Publicistklubben bjöd på årsfest hade några lustigkurrar skrivit en sexistisk nidvisa om ”pennskaften”.
– Det var fortfarande en sanning bland många att kvinnor var hysterikor och att deras hjärnor var luftigare än männens. De ansågs inte alls lämpade att jobba som journalister.
Är Sverige ett jämställt land i dag?
– Nej, tyvärr. Vi vill gärna tro det, men skenet bedrar. Metoo till exempel visade den saken.
Fatima Bremmer har själv en lång karriär bakom sig inom dagspressen. Hon började som volontärreporter på tidningen Skaraborgsbygden och slutade som chef på Svenska Dagbladet. Hon kallar sig fortfarande journalist, men en ”historiskt grävande” sådan.
– Journalistik kan vara att ägna en timme åt att skriva en nyhetsartikel, men det kan också vara ett ägna fem år åt att skriva en bok.
Ligan gjorde succé och fick många att börja drömma journalistdrömmar. Stockholms redaktioner svämmade över av unga kvinnor ur borgarklassen som också ville skriva.
– Det är svårt att säga om de kvinnliga reportrarna blev lästa också av arbetarklassen. Men vissa saker som de skrev fick större genomslag, till exempel Ester Blenda Nordströms reportagebok ”En piga bland pigor” (1914) där hon wallraffade som piga på en bondgård.
Fatima Bremmer vill folkbilda och bli läst. Hon skriver för den som jobbar i korvkiosk såväl som för akademiker. ”Ligan” är skriven i samma stil som ”Ett jävla solsken”; med en gestaltande sakprosa placerar hon läsaren i en tid och på en plats – men utan att hitta på.
Var och en av ligans medlemmar är värd en egen bok – Ellen Landquist som skrev den första metoo-liknande romanen redan år 1915, änkan Célie Brunius som jobbade heltid, var kommunpolitiker och uppfostrade sex barn – men valet föll på att skildra var och en av dem i relation till varandra. Lika mycket som ”Ligan” är en bok om kvinnorna som förändrade journalistiken är den också en bok om vänskapsband som varade hela livet.
– De var starkare tillsammans, de behövde varandra för att kunna genomföra alla dessa stordåd. Men Ligans medlemmar följdes också åt genom åldrarna och fanns där för varandra när livet inte var nådigt mot dem. Eller bara för att ha kul och skratta.
Har du själv en liga?
– Ja, det har jag, och den består av både män och kvinnor. Men den är lite utspridd, det finns medlemmar från barndomen, från när jag pluggade och från senare i livet. Jag fyller snart femtio och har varit med om en hel del skit, då har de alltid funnits där.
Läs mer:
Intervju: ”Ester Blenda Nordström och jag är outsiders båda två”
Bokrecension: Kvinnan som ritade om kartan för svensk journalistik
