”Where have you been all my life?”
Den frågan ställer sig 26-åriga Connor från Atlanta upprepade gånger under sin andra dejt med Georgie. Han är så överväldigad att han måste lämna middagsbordet för att bearbeta sina känslor. Som tur är – och det är verkligen tur – är han myggad och kameran rullar, för scenen hör till det bästa i dejtningstv:ns rika historia.
Scenen förekommer i tredje säsongen av Netflix realityserie ”Love on the spectrum”. Samtliga deltagare befinner sig på autismspektrat. Flera av dem har aldrig varit kära, aldrig gått på en dejt. I programmet kastar de sig, med huvudet före, ut i det som tyvärr ofta kallas dejtningdjungeln.
Resultatet är opolerat ärligt – ja, i brist på bättre ord rent. Det kan låta infantiliserande, vilket också är en återkommande kritik mot programmet, men jag är bara avundsjuk. Jag skriker rakt ut när Connor och Georgie till slut kysser varandra för första gången och han blir så tagen att han förlorar känseln i benen.
Eller när 27-åriga Madison öppnar andra dejten med orden ”Jag har inte kunnat sluta tänka på dig” och inom någon timme har blivit ihop med sin ”cowboyprins”.
Så där är det ju! Att vara kär. Ändå ser man det nästan aldrig, vare sig på tv eller i verkligheten. Folk lindar in sig i krångliga meningsbyggnader, vaga synonymer, håller tillbaka för att inte ”vara för mycket”. Missförstår varandra, misstänker varandra. Dejtandet – ett minfält där man riskerar att bli sårad och skyddar sig genom att inte släppa in.
”Love on the spectrum” är en omvänd spegel där alla känslor verbaliseras, hela tiden, så ärligt det går. Man skulle kunna tro att ständiga tillkännagivanden av just känslor och frågor om det är okej med en kram skulle kväva elden.
Men nej. Det är bränslet.
Läs fler texter av Filippa Kindblom och även:
Josefin Olevik: Diktator-Ola i ”Love is blind” gör mig ursinnig
