”Människor kan vara hycklande mot varandra, lömska, manipulativa och ha konstiga avsikter … Det är något som inte existerar i djur. Djur är sanna, de är uppriktiga.”
En halvtimme in i dokumentärfilmen ”Unanimal” reflekterar en delfinskötare över vad vi människor – kalkylerande, ibland lömska – har att lära av djurs inneboende ärlighet. I nästa scen gör en delfin spektakulära konster ihop med samma skötare i en stor bassäng för en ganska lågmäld publik.
Kontraster som dessa återkommer genom filmen: människans djupa djurkärlek å ena sidan, dess – ibland motvilliga, men ändå fullständiga – makt över djurens livsöden å den andra.
– Det finns en paradox mellan det mänskliga behovet av kontroll och dominans, och den enorma omsorgen och nyfikenheten som vi har till liv runt omkring oss. Under arbetet med filmen har vi fått en djupare förståelse för att det finns en enorm komplexitet i detta, säger Sally Jacobson.
Skaparna bakom ”Unanimal” är Sally Jacobson och Tuva Björk. När deras vägar möttes på Biskop Arnös dokumentärfilmlinje dröjde det inte länge förrän de började arbeta ihop. Det visade sig snart – redan första dagen, när var och en i klassen skulle presentera en kortfilmsidé – att de var inne på samma spår: båda ville göra en film om människors förhållningssätt till djur. Med tiden växte idéerna samman.
– Vi tänkte inte på det som en film från början, utan som att vi samlade olika situationer, spektakel, ett slags arkiv med vittnesmål från vår tid, säger Sally Jacobson.
Resultatet är ”Unanimal”, en långfilm som följer ett fyrtiotal möten mellan djur och människor. I ett klipp berättar en man om varför han har en kackerlacka som husdjur, i en annan sekvens försöker ett äldre par imponera på filmskaparna genom att få sin hund, Mozart, att dansa. Ytterligare en scen följer en kattförlossning, inför vilken de flyttade in hos en ung kattägare i tio dagar.
De många timmarna av filmande i djurparker, de långa resorna och utflykterna till olika djurevenemang världen över, har fört Sally Jacobson och Tuva Björk nära. I dag, sju år senare, beskriver de sin vänskap som ett äktenskap.
– Vi var olika när vi träffades, men sedan började vi röra oss lika, berätta samma saker, fylla i varandras meningar … Folk på stan började säga att vi såg ut som tvillingar, berättar Tuva Björk.
Det är svårt att inte lägga märke till deras snarlika klädval – skjorta, slips och kavaj.
Det fragmentariska berättandet hålls samman av den ”Konklaven”-aktuella svensk-italienska skådespelaren Isabella Rossellinis röst. Hennes BBC-serie ”Green porno”, där hon klär ut sig till olika djur och beskriver hur de har sex, var en stor inspirationskälla till filmen. Efter lite mejlande fram och tillbaka med Rossellinis assistent tackade hon ja till att vara berättarröst och bjöd in dem till sin gård Mama Farm på Long Island.
– I ”Green porno” berättar Isabella Rossellini på stort allvar men också med glimten i ögat, vilket vi tänkte var en ton som passade för vår film, berättar Sally Jacobson.
Berättarröstens funktion är till en början uppmanande: filmen inleds med något som liknar en guidad meditation. I resten av ”Unanimal” intar Rossellinis röst en förklarande roll och redogör för det filosofiska tankegods som filmskaparna tagit sig an under sitt arbete.
– Många filosofer genom tiderna har tänkt på människors relation till andra djur. Vi ville vara generösa och dela allt vi haft tid att läsa. Så kom vi på att vi ville ha en berättarröst, säger Tuva Björk.
Filmens stegvisa dekonstruktion av människans uråldriga band till djur tar avstamp i språket: Vad tjänar det till att placera alla andra arter i en och samma kategori? Både Sally Jacobson och Tuva Björk är noga med talet – påpekar att filmen handlar om vår relation till andra djur.
– Vi ville göra en naturdokumentär om människor, hur vi beter oss när vi möter andra arter. Hur vi också är djur, säger Tuva Björk.
– Och det var väldigt intressant att se liknande mönster på så olika platser, säger Sally Jacobson.
En vanlig reaktion hos människorna de betraktade var en form av besvikelse, vilket också de själva kunde uppleva där de satt redo med kameran i timmar innan något ”spännande” hände – djuren lät sig inte regisseras.
– Vi kommer till parkerna för att möta det vilda, och det slutar alltid i besvikelse. Djuren där är inte representanter för sin art, de har blivit ifråntagna alla sina naturliga instinkter efter alla år i fångenskap, säger Sally Jacobson.
Filmskaparna räds inte att berätta att filmen, trots sin utforskande karaktär, har en aktivistisk botten.
– Den är aktivistisk, den föreslår en annan värld. Men det kanske är en annan typ av aktivistisk film – en stereotyp aktivistisk film hade nog skrämt bort många, säger Sally Jacobson och fortsätter:
– Den ställer en så enkel fråga som ”vad håller vi på med?”. Om man på allvar tar sig in i den frågan så blir allt jätteskevt. Vi har byggt husen, samhället, och städerna, och stänger ute, ramar in, alla andra djur.
Genom att dröja länge i scenerna – vissa sekvenser består av minutlånga stillbildsklipp – hoppas filmarna få tittarna att stanna upp i tanken. Vad är det djuren ser när de tittar tillbaka på oss?
Under arbetet med filmen har de fått en mer förstående, kanske förlåtande, syn på människan.
– Vi började med att vara väldigt cyniska. Med tiden har vi fått mer förståelse för människan och att vi existerar i ett samhälle som kanske inte tillåter oss att möta djuren på deras villkor, säger Tuva Björk.
