Kanske är ingen helgkväll i Helsingfors komplett utan karaoke. När Jasmin Mathalouthi kan greppa mikrofonen har grabbarna på baren Anna K hunnit med en lite skorrande version av Radioheads ”Creep” och en ganska pampig tolkning av Frank Sinatras paradnummer ”My way”.
Hon väljer finländsk pop i stället och under några minuter är hon nattens drottning. Ett par mogna män svärmar. Hon tar uppvaktningen med ro.
– Jag tycker att det är mycket trevligare att gå på karaoke än att besöka en vanlig bar. Det är inte alls lika mycket raggande, säger hon när framträdandet är över.
Det låter inte som om hon vill träffa någon just den här kvällen. Där är hon en representant för sin tid och stad. Hälften av alla hushåll i Helsingfors är ensamhushåll. Jasmin Mathalouthi är en typisk 30-åring, singel, utan egen familj.
Hon har inget problem med att fylla sina dagar, med ett bra jobb i näringslivet och studier på mastersnivå i strategiskt ledarskap.
– Men jag vill gärna ha barn. Jag känner att den biologiska klockan tickar, säger hon.
Problemet är att hon inte har någon livskamrat. Hon har gett upp dejtingapparna.
– Jag träffade några riktiga kräk. Jag dör hellre ensam än att vara med om det igen, säger hon.
För befolkningsforskarna är Jasmin Mathalouthi det perfekta studieobjektet.
Det är ingen nyhet att Finland befinner sig i en befolkningskris. Fertilitetstalet som anger hur många barn en kvinna i genomsnitt föder under sin livstid ligger på 1,28. De äldre blir en allt större andel av befolkningen. Enligt prognoserna kommer Finlands befolkning att börja krympa år 2034 – utan invandring hade folkmängden krympt sedan år 2016.
Det är ett varnande exempel för Sverige, där barnafödandet också har dalat. I somras tillsatte den svenska regeringen en utredning som ska granska den sjunkande nativiteten.
– Jag hoppas att Finland inte är Sveriges framtid, säger Anna Rotkirch, sociolog och professor vid Institutet för befolkningsforskning i Helsingfors.
För några år sedan gjorde hon en stor utredning om den sjunkande fruktsamheten, på uppdrag av den dåvarande S-ledda regeringen i Finland. I fjol fick hon möjlighet att följa upp den första granskningen med en ny rapport.
– Vissa saker blev ganska tydliga. Och en var att nedgången i fruktsamhet är annorlunda mot tidigare, säger hon.
Situationen i vårt östra grannland är mer extrem på många sätt: Finland har större andel äldre, mindre tillskott av unga vuxna från invandring, större problem med utarmningen av landsbygden och en fruktsamhet som legat rekordlågt en längre tid.
Men på en punkt är Sverige och Finland kanske lika.
– Jag tror att vi har liknande problem med en relationskris bland unga vuxna. Det är ett globalt fenomen, säger Anna Rotkirch.
Tidigare har ekonomi och arbetsliv påverkat barnafödandet i Norden. Men den här gången går nedgången inte att förklara med att kvinnor satsar på högre utbildning – tvärtom får högutbildade oftare barn jämfört med kvinnor med lägre utbildning.
Den sjunkande fruktsamheten leder inte bara till att folk skaffar barn senare och får färre barn totalt. I stället förblir många barnlösa.
– Det som händer nu är att det föds allt färre första barn, säger Anna Rotkirch.
På befolkningsnivå är mönstren tydliga. Traditionellt brukade finländska par flytta ihop, skaffa ett första barn, gifta sig, och skaffa ett andra barn. Nu är det allt vanligare att det första samboskapet spricker, innan man bildat familj. En del lyckas hitta en ny partner. Men för många blir det varken barn eller äktenskap.
Man skulle kunna tänka sig att unga vuxna helt enkelt inte prioriterar att stadga sig och bilda familj. Men Institutet för befolkningsforsknings egen mätning – den så kallade familjebarometern – visar att drömmen om att träffa en partner och skaffa barn fortfarande står sig stark i Finland. 75 procent av den unga vuxna befolkningen svarar att de vill ha minst två barn.
Men de har svårt att skapa och upprätthålla relationer.
– När vi frågar 20-39-åringarna som inte har barn och vill skaffa barn, är avsaknaden av en lämplig partner den största orsaken, säger Anna Rotkirch.
I åtta år i rad har Finland rankats som världens lyckligaste land. Hög tillit, stark välfärd, stor frihet, låg korruption, närhet till naturen och ständiga bastubad är faktorer som lyfts fram av experterna i FN-anknytna World Happiness Report.
Plötsligt får vi en glimt av olyckan under ytan. Ensamheten hotar lyckoriket, som otäcka Mårran i Mumindalen. Den som vandrar runt i Helsingfors i helgmyset före jul möter funderingar om de låga födelsetalen överallt.
En del lyfter fram oron i omvärlden – med den globala uppvärmningen och kriget i Ukraina och hoten från Ryssland. Andra pekar på att det tar tid att bygga upp en stabil ekonomi.
På baren Brush & Bubbles lägger makarna Jaana och Oskari Karppinen sista handen vid kvällens konstverk. Hans arbetsgivare, byggföretaget Jakitec, har bjudit anställda med partner på en julfest på en bar där alla får måla varsin tavla. Kvällens tema är flow, flöde.
– Jag valde att göra en räv, eftersom den påminner om vår hund. Hon är mitt allt, berättar Jaana Karppinen.
Hon har hängt ihop med sin nuvarande man i arton år. De har inga barn, inte än i alla fall.
– I Finland behöver vi studera länge. Och när vi är klara med studierna, behöver vi jobba. Och jag älskar verkligen mitt jobb som akutsjuksköterska. Det är kanske ett skäl till att det inte har blivit några barn, säger hon.
Maken Oskari Karppinen tillägger att det är svåra tider.
– Man säger att Finland är världens lyckligaste land, men vi har mycket att vara oroliga över också, säger han.
På karaokebaren Ihku – ett mer storslaget alternativ än intima Anna K – möter vi Riikka Riekkinen och Janne Pousi, två singlar i 30-årsåldern, som jobbar ihop på ett logistikföretag i Helsingfors. Den här kvällen har de julfest. Det blir mycket sång. I alla fall för hennes del.
– Vi finländare är blyga. Men när vi dricker, går vi upp på scenen, konstaterar hon.
Det visar sig att hon och hennes kollega har ägnat en stor del av kvällen åt att diskutera relationer och dejtingappar och fenomenet med folk som ghostar varann och blir tysta mitt i en konversation.
– Vi pratade om det tidigare, att folk är på apparna och att det verkar som om det är så lätt att hela tiden tänka att ”den här människan är inte perfekt, jag går vidare till nästa”. Jag vill träffa folk i verkligheten, säger Janne Pousi.
Han är gay och har precis brutit upp från ett förhållande. Han är inte på jakt efter ny partner.
– Om jag träffar någon som har barn så är det okej. Men jag har gett upp tanken på att bli pappa, säger han.
Kollegan Riikka Riekkinen kan inte riktigt bestämma sig.
– Jag gillar barn men vill jag ha några? 80 procent ja, 20 procent nej. Vi får se om jag träffar någon. Jag tänker inte leta på apparna. Det låter kanske löjligt, men jag vill att det ska komma någon som jag kan bli kär i, säger hon.
***
På anrika Hotel Vaakuna häller dejtingexperten Anna Uusiheimala från firman Deittisirkus upp en kaffe. Hon har arbetat med att sammanföra singlar på kryssningar med så kallad speeddejting, snabbträffar, i över ett årtionde.
Därför har hon också kunnat studera obalansen på äktenskapsmarknaden i Finland. För i de stora städerna som Helsingfors råder ett tydligt kvinnoöverskott.
– Då uppför sig männen som om de är i en godisbutik och kvinnorna blir nästan lite aggressiva, säger hon.
I norra och östra Finland är situationen den omvända.
– Då kan jag få mejl på förhand där männen verkligen vill kolla att det kommer några kvinnor. Det är som om de inte träffas i verkliga livet, säger Anna Uusiheimala
Efter mer än ett årtionde med Deittisirkus har hon en del funderingar om orsaken till den finländska relationskrisen.
– Alla pratar om vad de vill ha. Jag tycker att folk ska fundera mer på vad de kan ge i stället, säger hon.
Befolkningsforskaren Anna Rotkirch och hennes kollegor trodde att de hade kodat resultaten fel, när de studerade institutets senaste familjebarometer. Den undersökningen bekräftade att ett stabilt partnerskap fortfarande är idealet för många singlar. Men när samma personer fick frågan om de sökte efter en partner så blev svaret – nej.
– Det gick inte ihop. Men då sade vår unga praktikant att vi inte fattade någonting, eftersom vi alla var 40 plus. Hon skulle aldrig svara att hon sökte efter en partner, eftersom det skulle vara som om hon inte var nöjd med sitt liv. Man vill inte vara needy och säga att man behöver någon, säger hon.
Förr möttes människor i sociala sammanhang, via släktingar, vänner, grannar och kollegor. Det fanns inga krav på kärlek vid första ögonkastet, utan människor kunde lära känna varandra i lugn och ro. Med dejtingapparna och livet på skärmarna uppstår en annan stress.
Samtidigt kan sociala medier påverka kraven på förhållanden. Alla glättade bilder på Instagram och Facebook kan skapa orealistiska idéer på familjelivet.
– Det vi ser är väldigt höga förväntningar på föräldraskapet. Det är många som undrar om det lönar sig att bilda familj med just den här partnern, säger Anna Rotkirch.
Som representant för 60-talisterna kan hon bli lite uppgiven när hon hör hur unga vuxna slår fast att de inte stannar i dåliga förhållanden. Hon påpekar att det var länge sedan invånarna i Finland tvingades stanna kvar i usla relationer mot sin vilja. Tvärtom visar forskningen att de allra flesta som lever i parförhållanden är nöjda med sina liv.
– I Finland liberaliserades skilsmässolagen på 1980-talet och sedan dess har äktenskapen varit väldigt lyckliga, säger hon.
Hon drar slutsatsen att lyckan inte är jämnt fördelad över generationerna i världens lyckligaste land.
– Vi har de stora äldre årskurserna, som har stabila giftermål och massa vänner och höga pensioner och äger sina hus. Det går jättebra för dem. Men 30-åringarna är inte världens lyckligaste.
Många beskriver befolkningsutvecklingen i Finland i ödesmättade ordalag: Kris, problem, olycka.
Kulturarbetaren Soile Rajamäki hör till undantagen.
– I dag har en kvinna eller en person med livmoder fler valmöjligheter. Och det är en fantastisk förändring. Att barnafödandet minskar visar att vi har kommit en bit på väg på jämställdheten. Vi slipper kärnfamiljen, och så borde det vara i ett modernt samhälle, säger hon.
Soile Rajamäki växte upp i en konservativ miljö i finländska Österbotten, med traditionella könsroller, där varje kvinna förväntades bli maka och mor. Hon visste tidigt att hon ville ha ett annat liv.
– Jag uppskattar ensamheten. Att gå på promenad och vara ute i naturen. Jag behöver inte andra människor så mycket, säger hon.
Omgivningen hade svårt att acceptera hennes val. Pojkvänner kom med påtryckningar. Så hon letade efter stöd och hittade den finländska föreningen för frivilligt barnfria på Facebook för nio år sedan. Nu är hon dess ordförande.
– Vi pratar mycket i vår grupp och alla känner att det har blivit sämre på grund av befolkningskrisen. Vi får många fler negativa kommentarer. Fler och fler säger att barnfria personer borde straffas med högre skatter. Det kommer också förslag om att strypa tillgången till sterilisering och vasektomi ● den offentliga vården, berättar hon.
Soile Rajamäki har åtskilliga invändningar mot barnlöshetsdebatten. Hon framhåller att planeten redan är överbefolkad, och att klimatavtrycken kan minska, om mänskligheten krymper. Hon tycker också att makthavarna har en nationalistisk agenda.
– Hela debatten går ut på att vita, heterosexuella finländare ska skaffa biologiska barn. Samhället behöver bli mer inkluderande och stötta alla som vill bli föräldrar, som ensamstående män som vill bli pappor eller lesbiska som behöver IVF, säger hon.
Däremot ifrågasätter hon inte att det råder en relationskris i Finland. Men hon ser den som en konsekvens av det växande politiska gapet mellan könen.
– Män går till höger och kvinnor går till vänster. De konservativa pojkarna stannar på landsbygden där de växte upp och kvinnor som jag flyttar därifrån och skapar sig självständiga liv, säger hon.
Forskaren Anna Rotkirch har en del invändningar mot argumenten om överbefolkning och klimatavtryck.
– Klimatet behöver hanteras nu, barn påverkar i framtiden, det är olika tidsskalor. Vi har länder där befolkningen ökar och utsläppen minskar och vi har länder som Japan där befolkningen minskar och utsläppen ökar. Om vi inte ska ha länder med höga utsläpp borde vi inte bo i Finland alls, säger hon.
I Finland stagnerar tillväxten på grund av strukturen med en åldrande befolkning. Statsskulden är stor och frågan är hur de offentliga resurserna ska räcka till, när allt färre ska försörja allt fler.
Men kanske är det största problemet med barnlösheten att många finländare inte får möjlighet att infria sina drömmar. Klass spelar roll – för forskningen visar att människor med låg utbildning löper störst risk att förbli barnlösa.
I somras lämnade en befolkningspolitisk arbetsgrupp över 50 förslag om åtgärder utifrån Anna Rotkirchs utredningar och rapporter. Flera av idéerna gick ut på att underlätta för unga att skaffa barn tidigare eller kombinera studier med föräldraskap. Men gruppen ville också ge nya rekommendationer om skärmvanor för unga vuxna.
– Om utvecklingen drivs av sociala medier kan vi ju ändra på det, utan att det kostar så mycket. Vi kan gå till ett samhälle där vi alla är mindre på telefonerna, säger Anna Rotkirch.
Hon väntar ivrigt på resultaten från den svenska utredningen, som tillsattes i somras.
– Jag hoppas att vi kan skapa en nordisk front och en nordisk familjepolitik för det nya seklet. Vi står oss redan starkt utomlands med vår jämlikhet och föräldraledighet och barnledighet. Och nu kan vi lösa de nya problemen, säger hon.
På karaokebaren Anna K väljer en sångare en repris på Radioheads ”Creep”, med textrader om inte passa in och önska att man var speciell.
Jasmin Mathalouthi småsnackar med några snubbar i baren. Hon och hennes sällskap ska vidare i Helsingforsnatten. Och sedan ska hon hem till husdjuret.
– Jag har en katt. Ett tag hade jag ont i höften också. Då kände jag mig som en gammal kvinna i min lägenhet.
Läs mer:
Allt färre barn föds – av allt äldre mödrar
