Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
En måndagsmorgon i november fick jag höra att det som absolut inte fick hända hade hänt. Min fru hade förstört Mimmi – min treårings favoritdocka. En så kallad Waldorf-docka med blårandig kropp och blont spretigt hår.
Min treåring älskar Mimmi, och pratar ofta om henne som vore hon en riktig person.
Men Mimmi var alltså förstörd. Efter en tvätt hade min fru hängt upp henne på handdukstorken, utan att tänka på att den var för varm för en ömtålig liten docka. Mimmi fick stora brännmärken, det fanns inte en chans att vi skulle kunna komma undan med det här.
När jag hade släppt min första tanke – att gotta mig åt att det för en gångs skull inte var jag som förstört något hemma – agerade vi snabbt. Vi beställde helt enkelt en likadan docka och hoppades att vår treåring inte skulle märka någonting. En massa pengar senare räknade vi ned dagarna tills dockan skulle anlända.
Den första natten gick bra, vår treåring reagerade inte på att dockan var borta. Och redan dagen efter hade den nya dockan kommit. Men vi vågade inte så mycket som visa att det fanns ett oöppnat paket hemma, tänk om något av våra barn skulle vilja öppna det! Vi bestämde oss för att öppna det när barnen lagt sig.
Men mitt under läggningen, precis när vår treåring var på väg att somna, började hon ropa efter Mimmi. Vi fick panik, men insåg att vi inte hade något val. Vi fick ta fram den brännskadade dockan från sitt gömställe och hoppas att det mörka rummet skulle dölja märkena.
Vår dröm besannades och mitt barn somnade lugnt.
Men hur skulle vi göra när det väl blev morgon? Vi tvingades åter inse att vi inte hade något val. Så under natten smet min fru in och bytte ut de två dockorna. Den nya dockan var betydligt puffigare och uppenbart nyare, men det var den enda möjliga lösningen. Vi hade i alla fall funderat ut en till synes perfekt ursäkt: Mimmi har vuxit och blivit stark.
Morgonen efter var jag på helspänn. Skulle vår treåring märka att Mimmi var annorlunda? När hon tog med sig dockan till soffan som vanligt pustade jag ut. Men sedan tittade hon misstänksamt på sin docka.
– Mimmis ögon ser annorlunda ut.
Då förbannade jag oss som insisterat på en handgjord docka.
Den brännskadade dockan ligger nu i vår låda med minnessaker. Någon gång ska vi berätta, men inte i dag.
Läs fler kåserier, till exempel Flanören om hur det inte är hans fel att han är ute i god tid.
