Jag är medlem av åtminstone två pappagrupper på Facebook. I grupperna diskuteras klassiska pappafrågor som ”Min fru är inte tillräckligt auktoritär mot barnen” och ”Hur får vi igång sexlivet igen?”
Men många av inläggen handlar snarare om skryt, ungefär i stil med ”I dag tog jag mitt barn på utflykt, kan ni snälla ge mig lite lajks?”
För några månader sedan kom jag i kontakt med en särskilt upprörande form av skryt. En pappa berättade stolt hur han för första gången spelat datorspel ”på riktigt” med sin son, som tycktes vara i låg- eller mellanstadieåldern. De hade alltså suttit vid varsin stationär dator med hörlurar på och spelat varsitt spel.
Detta gjorde mig snarare äcklad än rörd. Jag kände inte alls lycka och glädje över denna nya relation far och son emellan. Snarare bestämde jag mig för att hädanefter undvika dator- och tv-spel helt, eller åtminstone nästan helt.
Kanske handlar det bara om att jag fantasilöst repeterar gamla stereotyper om äckliga datornördar. Men framför allt tror jag att det handlar om att gaming som hobby så lätt kan gå från oskyldigt intresse till verklighetsflykt och besatthet.
Detta säger jag som någon som själv lagt tiotusentals timmar på att spela spel. Timmar jag i hög grad önskar att jag lagt på annat.
Varje gång jag fastnar i ett spel är det som att jag fysiskt inte kan slita mig från det, samtidigt som jag vet att spelandet inte kommer att lämna några spår efter sig, varken hos mig eller i den yttre världen.
Kanske är jag fast i ett produktivitetstänk. Men nu är det slut på spelandet. I alla fall solospelandet. När mina barn blir större kan jag tänka mig att spela färgglada spel tillsammans med dem, och allmänbilda dem i klassiska spel som ”The legend of Zelda: Majora’s mask” och ”The Elder scrolls II: Daggerfall”.
Men aldrig vill jag att de ska se mig sätta på mig hörlurarna för att sedan stänga mig ute från verkligheten. ”Min pappa är en gamer”, är ord de aldrig ska säga.
Läs fler kåserier, till exempel Flanören om den särskilda magin hos lyxiga märken.
