Jag är ledsen, grabbar. Men jag är tvungen att avslöja det. Jag är stadgad nu så jag har inte längre något behov av att hålla den inne.
Jag måste berätta hemligheten varför så många (relativt) unga män fortfarande är besatta av att påstå sig laga en ”grym carbonara”; i vissa fall är den så grym att pastarätten får ett ekivokt prefix, ni vet säkert vilket.
Svenskar läser förstås inte längre böcker, och mat har seglat upp som det främsta verktyget för att visa upp sitt kulturella kapital. Det är ingen slump att bokklubben jag en gång var del av bytts ut mot en restaurangklubb. Och ingen rätt är så bra att använda sig av i det syftet som vår älskade carbonara.
Carbonara kan, om du vill, nämligen uteslutande handla om råvaror. Det är ju knappast en rätt som är svår att laga. Det spelar ingen roll om du lagar den med grace eller känsla om du glömt bort den livsviktiga detaljen att det är guanciale och pecorino romano som ska användas.
Och skulle du råka ha i grädde kommer du ha halva Södermalms män vid din sida, med sina mest chockerade miner.
Det är helt enkelt den perfekta rätten att ha som ”din” rätt, om du vill verka vara lite bättre än alla andra. För det är du ju. Du har den rätta listan av ingredienser inpräntad i ditt huvud, och när din potentiella flamma tar upp ämnet får du en perfekt ursäkt att visa upp hur kunnig du är.
Det är inte billiga grejor som nödvändigtvis går att hitta på första bästa Konsum heller, men du vet förstås ett ställe med mer autentiska prylar.
Fast nu inser jag att jag själv gör samma sak som alla carbonarakungar, om än i kvadrat. Jag bygger min image som någon som har koll på att jag vet lite bättre än alla andra, klyschiga män – som i sin tur tror samma sak om män under dem i kreddighetshierarkin.
Jag är så högt uppe i denna hierarki att min carbonara varken innehåller ägg, griskött eller ens nödvändigtvis ost. Jag fräser schalottenlök och chilipulver från Kashmir i olivolja. Sedan tillsätter jag ärtor och så kallad liquid smoke. Känner jag mig lyxig tillsätter jag vegansk grisarom från Thailand.
Sedan kallar jag det carbonara. Tala om fusion food. Hippt, eller hur?
Läs fler kåserier, till exempel Flanören om den överraskande svåra frågan om vad exakt som kännetecknar semestermusik.
