På en gräsplätt i utkanten av Eindhoven växer ännu ett hemmasnickrat småhusområde fram, inklämt mellan motorvägen och ett köpcentrum.
Det tog Katja Heidweiller och hennes pojkvän tre år att bygga färdigt sitt hus om 37 kvadratmeter, med kök, badrum, sovloft och ett litet barnrum för framtida behov. Bygget blev dubbelt så dyrt och tog dubbelt så lång tid som paret hade räknat med.
– Men det blev exakt som vi ville ha det. Jag designade allt själv och det här är helt perfekt för oss. Och det är mycket billigare än att leva i ett vanligt hus, säger Katja.
Paret spelar ofta brädspel med grannarna och hjälps åt att mata fåglarna.
– Vi bor i en stad men det känns som en by. Och det är underbart att få bo intill skogen, säger hon och pekar mot buskaget intill motorvägen.
Katja Heidweiller är en del av en växande rörelse i Nederländerna som på egen hand lärt sig att bygga hus. Hon har ägnat många timmar åt att titta på Youtube-klipp och har låtit sig inspireras av ett citat som (felaktigt) tillskrivits en svensk barnbokskaraktär.
– Som Pippi Långstrump säger: Det har jag aldrig provat förut, så det klarar jag helt säkert! Man måste vara lite naiv för att våga.
Marken hyr hon av en stiftelse som specialiserat sig på att upplåta mark åt hemmabyggare. Kontraktet gäller i 15 år och sedan kan huset behöva flyttas. Det är måttanpassat för att kunna fraktas på en lastbil.
– Om vi får jobb någon annanstans flyttar vi bara vårt hus.
Det finns hundratals liknande småhusområden runt om i Nederländerna. Vissa figurerar i glansiga arkitekturmagasin, andra har något mer bedagat över sig. En del står på hjul, några är fast förankrade i marken.
Gemensamt för många av deras invånare är att de gett upp drömmen om att kunna köpa en villa eller ett radhus, eller för den delen hyra en vanlig lägenhet till en rimlig kostnad. Myndigheterna räknar med att det saknas 400 000 bostäder, en omständighet som avgjorde nyvalet häromveckan.
Den avgående högerregeringen lovade att bygga 100 000 nya bostäder om året, lika många som under det svenska miljonprogrammets glansdagar.
Den gick bet.
Men faktum är att Nederländerna går i bräschen när det gäller att snabbt ta fram billiga bostäder. Runt om i landet byggs så kallade flexcities, modulstäder som består av prefabricerade hus som kan monteras ner och flyttas vid behov.
I den nybyggda, flyttbara stadsdelen Brasa Village i södra Amsterdam har 20-åriga Femka precis fått nycklarna till sin allra första egna lägenhet. Hon kommer släpandes på målarfärg och penslar för att kunna sätta sin egen prägel på tvårummaren. Väggarna ska målas i rosa och gult.
– Här kommer jag nog att trivas. Det är modernt och gott om plats, säger hon.
Mellan husen ska det planteras träd och byggas platser för socialt umgänge. Runt knuten ligger cykelbanorna som leder till centrala Amsterdam.
Modulerna har tagits fram genom ett samarbete mellan den tidigare regeringen och landets byggindustrier. Målet är att det ska byggas flera tusen sådana bostäder de närmsta åren.
Martin Grander är bostadsforskare vid Malmö universitet och har jämfört bostadspolitiken i Nederländerna och Sverige.
Kan modulstäderna vara en lösning på bostadsbristen?
– Jag är tveksam. Man behandlar symptomen i stället för för orsakerna, säger han.
– Oavsett vilket land vi tittar på behövs bostäder av god kvalitet som kan leva länge och vara attraktiva under lång tid. Vi vet inte i vilket skick modulhusen kommer att vara om tio år. Det kan visa sig vara väldigt dyrt, säger han.
Som i Stockholm, där modulhusen åt nyanlända kostade mer än en halv miljard kronor att bygga, enligt DN:s granskning.
Hur kommer det sig att rika välfärdssamhällen inte anser sig ha råd att bygga rejäla och permanenta boenden?
– Bostadsförsörjningen har blivit särkopplad från välfärdssamhället. Det är så präglat av marknadens villkor att det är svårt att räkna hem ett långsiktigt bostadsbyggande som kan vända sig till fler grupper än de kapitalstarka, säger Martin Grander.
Bostadsbristen och stigande bostadspriser är en laddad fråga i hela Europa. Mellan 2010 och 2023 ökade huspriserna i EU:s medlemsländer med 48 procent, enligt statistik från Eurostat.
EU-kommissionen, som egentligen inte alls styr över medlemsländernas bostadspolitik, ska senare i vinter lägga fram en plan för bostäder till överkomlig kostnad. Det bygger på en insikt om att det inte längre bara är de allra fattigaste hushållen som inte har råd att skaffa en bostad. Även brandmän, poliser, sjuksköterskor och andra som jobbar i så kallade samhällsviktiga sektorer har hamnat i kläm.
För första gången någonsin var frågan uppe för diskussion när EU:s stats- och regeringschefer samlades för ett toppmöte i Bryssel häromveckan.
Men många nederländare har inte tid att vänta på någon EU-plan. Därför har de tagit saken i egna händer.
Marjolein Jonker, 50 år, bodde länge i en lägenhet i ett vanligt flerfamiljshus, men kände att allt för mycket av livet kretsade kring att kunna betala hyran.
– Mitt fokus låg på att jobba i stället för att leva. Det går inte att hitta en prisvärd bostad i det här landet längre, säger hon.
För tio år sedan sade hon upp hyreskontraktet och lät bygga sitt eget hus, på hjul och helt off grid. Alltså utan anslutning till varken elnätet eller det kommunala vatten- och avloppsnätet.
I dag har hon avancerat till ett arkitektritat hus på 24 kvadratmeter med orangeri och en blommande trädgård, i en småhusby i utkanten av Olst. Det är förankrat i marken och har alla bekvämligheter.
– Många tror att vi som bor i små hus är hippier, trädkramare, allmänt konstiga – och att husen är illa byggda och av dålig kvalitet. De måste förstå att det är kvalitetshus och att vi människor som bor här är normala.
– Fast jag gillar inte att städa.
Marjolein Jonker kallar sig pionjär och livnär sig på att föreläsa om fördelarna med småhusbyggen, så kallade tiny houses.
Husen är visserligen mycket små, men upptar ändå en bit värdefull mark som hade kunnat ge plats åt många fler hushåll.
Vore det inte bättre att bygga ett flerfamiljshus på tomten så fler fick någonstans att bo?
– Alla vill inte bo på tionde våningen i ett höghus. De flesta mår bra av att ha grönt omkring sig och kunna höra fåglarna sjunga.
Läs mer:
Ruben och Elin lämnade storstan – födde barn i sitt tiny house
